När kuvertet från Statens konstråd öppnats och Dan Wolgers tjocka gräsmatta över det välbekanta torget trillat ut på skrivbordet blev det så att säga fnissläge.
Herregud! En gräsmatta över hela torget! Så fräckt! Eller? Nja, kanske konstigt och ogenomförbart och hur skulle det gå med glasspapper och hundbajs och tonåringarnas krossade flaskor på lördagskvällarna och tänk att värma upp det där gräset om det blev en halvmeter snö och hur skulle gräset se ut efter ett halvår och är han inte klok, eller?
Men herregud, så kul. Faktiskt. Snacka om att Vimmerbys gröna torg skulle bli en kändis, det också. Fast bilarna. Det förstås. Bilarna. Det vet man ju hur det är med bilarna på Vimmerby torg. Den där ängen ska ju gå från vägg till vägg. Kunde han inte tänka sig en lite mindre äng, Wolgers, kanske?

Somliga blev rentav jättearga på gräset. Och tyckte att gräset var så dåligt att alla konstnärsförslag liksom var skit av bara farten. Trist och tamt och otydlig koppling till Astrid. Skulle man behöva sätta upp en informationstavla intill konstverket, kanske? De andra stackars tre, som också slitit och kämpat, var och en på sin kammare, de kom ju alldeles i skymundan de där dagarna när folk blev tagna på sängen och förmodligen funderade ungefär som jag, vad man skulle tro om det där konstgräset.
"Fast på sätt och vis är det väl skönt att folk tycker och tänker nu, i förväg och inte sedan när det är klart", sa Klara Kristalova lite trött när hon kommit till Vimmerby dan före utställningen och mötts av det kollektiva avgrundsvrålet från uppretade invånare i Astrid Lindgrens stad.
Det var då jag fullt ut begrep att hon, Dan Wolgers, Ebba Matz och Berit Lindfeldt gjort precis vad som förväntats av dem, för det blev liksom lite lättare att begripa när man hade där människorna framför ögonen och de berättade hur svårt det är att skapa ett minne över någon som nästan precis varenda en har en alldeles egen bild av.
Det kan ta sin tid att ta reda på vad man tycker och nu tror jag att jag vet det; jag tycker synd om konstnärerna.
Kontroversielle Wolgers är förvisso van vid att det både blåser och grälas och geniförklaras kring hans person och jag tror sannerligen inte att han inbillade sig att hans förslag att lägga gräs över torgets anrika stenyta skulle mottas med en axelryckning. Men att bli tagen på allvar verkade han ha räknat med, nu när han tagit steget fullt ut i det uppdrag han fått av Statens konstråd.
"Jag tycker det är fisigt", sa Wolgers vid sin gräsmattemodell på Näktergalen.

Jag tycker synd om konstnärerna för att de får bära hundhuvudet för att Statens konstråd har haft fräckheten att tro att just de här skulle kunna göra något av det önskemål Vimmerby kommun bestämt sig för att de ville ha - med Astrids egen vilja och familjens bestämda uppfattning i ryggen.
Jag tycker synd om dem för att de får bli piltavla när Vimmerbyborna till sin förvåning upptäcker att den Astridstaty så många vill ha och krypa upp i famnen på inte alls är efterfrågad av beställaren, alltså återigen Vimmerby kommun. Jag tycker förskräckligt synd om dem för att de under ett halvårs tid kämpat med att - var och en efter sitt sinne - uppfylla kraven i uppgiften som formulerats tydligt i punkterna a) ingen porträttstaty, tack, b) minnesmärket ska vara lekfullt, c) minnesmärket ska kunna uppskattas av barn, d) minnesmärket ska hålla hög konstnärlig kvalitet, e) minnesmärket ska vara utfört i Astrid Lindgrens anda.
Jag har inga som helst invändningar mot att det finns olika åsikter om huruvida stilen på de föreslagna minnesmärkena passar in på Vimmerby torg. Ett torg är ett torg och i Vimmerby har diskussionen om bilar, torghandel och aktiviteter pågått i decennier och resulterat i en årstidsbaserad kompromiss som ska tillfredsställa så många som möjligt. "I Vimmerby är torget en känslig sak", som en av besökarna på utställningen uttryckte saken.
Självklart måste man också ha rätt att tycka att Dan Wolgers gräsmatta är alldeles för crazy, att en spelande lind av brons inte kommer att stå oemotsagd av uppkäftiga tonåringar på fyllan, att en gaslåga är alldeles för lite för att hedra Astrid eller att det är fult med ett stort barnhuvud i en damm framför Statt - särskilt om man gjort sig besväret att ta en titt på modellerna på utställningen på Näktergalen.
Fast frågan är hur sansat det är att klassa konstnärerna som idioter för att de gjort det de skulle, bara för att man tillhör den förmodade majoritet av Vimmerbybor som hellre vill ha en Astrid i brons.
Hur skulle du göra, förresten? Hur skulle du spegla Astrid Lindgrens själ?
Jo, sådana förslag finns det gott om. Vettiga förslag finns det också gott om. En körsbärslund i Källängsparken vore väl alldeles fantastiskt. En kollega tyckte att Astrids figurer kunde finnas på olika platser i stadskärnan, och det skulle också kunna bli något, om det utförs med finess och eftertanke. En Pippi med hela jordklotet i sina starka händer vid Astrid Lindgren-gården - visst. Behovet av en läsande Astrid att sätta sig bredvid och bli fotograferad med är heller ingenting att nedvärdera. Och något som påminner om den plats där Samuel August och Hanna utväxlade första kyssen är inte bortom sans och förnuft.
Det finns ju ingenting som hindrar att Vimmerby går vidare i diskussionen om hur vi ska hedra, minnas och påminnas om Astrid. Det ena behöver inte utesluta det andra. Kanske det finns utrymme för bådadera? Eller kanske är det så att vi har så tjockt med offentliga utsmyckningar och utomhuskonst i Vimmerby att det räcker och blir över?

Jag hoppas och tror att den jury som har att välja minnesmärke handskas torgplatsen och minnesmärket med respekt och förnuft. Kanske blir det till och med lite vackrare på torget, vem vet? Kanske får vi ett komplement till manicken vid Konsum, den bakom buskar skymtande flickgestalten utanför Stångådalen och den ur kvalitets- och symbolikhänseende alltför ensamme småländske bonden framför Stadshuset. Och på tal om den stenbonden kan jag inte låta bli att tycka att det är lite synd att inte åtminstone någon konstnär med lokal anknytning erbjudits utmaningen att gestalta Astrids kynne (trots att Martin Wickström på Statens konstråd så klokt påpekar att många Stockholmskonstnärer från början kommer någon annan stans ifrån och att den småländske konstnär som bjudits in valde att backa). Jag tror exempelvis att Henry Gustafsson hade platsat mycket väl, och dessutom hade inte skadat med ytterligare något förslag att välja på.
Fritt fram för var och en att tycka vad man vill om förslagen - men skjut inte konstnärerna för att de utfört sitt uppdrag att skapa ett minnesmärke, inte en porträttstaty.
Fotnot: Själv tycker jag att Berit Lindfeldts "Källa Astrid" passar bäst. Under förutsättning att roshäckarna ut mot gatan också följer med. Mera växtlighet än så tror jag inte Vimmerbyborna behöver vara rädda för.