70-talets gröna vågare: "Vi levde livet!"

Det var inget aktivt val att bli gröna vågare. "Det var snarare en etikett som andra satte på oss – själva tänkte vi inte så."

Anders Lagerman, Eva Brandin, Micke Roupe, Olle Borg och Pecka Sandholm levde kollektivliv i Yxered på 70-talet. Själva satte de ingen etikett på sin livsstil och identifierade sig inte som gröna vågare. "Vi var bara ett kompisgäng som ville bo ihop", säger Anders Lagerman (längst bak i bild).

Anders Lagerman, Eva Brandin, Micke Roupe, Olle Borg och Pecka Sandholm levde kollektivliv i Yxered på 70-talet. Själva satte de ingen etikett på sin livsstil och identifierade sig inte som gröna vågare. "Vi var bara ett kompisgäng som ville bo ihop", säger Anders Lagerman (längst bak i bild).

Foto: Privat

Totebo2021-12-24 10:00

Gröna vågen

Det berättar Eva Brandin och Anders Lagerman som tidigt 1970-tal, tillsammans med tre andra vänner, lämnade Stockholm bakom sig för att slå ner bopålarna i Yxered.

Allt började på ungdomsgården i Älvsjö. Eva Brandin minns det precis:

– En dag när jag satt där med vår gemensamma vän Micke Roupe kom Anders in och viftade med ett exemplar av tidningen Land. Han hade hittat ett hus på åtta rum och kök att hyra i Småland, berättar hon. 

Majoriteten av vännerna hade aldrig någonsin hört talas om Västervik tidigare, än mindre om Yxered.

Men de reste ner för att ta sig en titt på objektet i fråga – en avstyckad bondgård – och snart var hyreskontraktet påskrivet. Överenskommelsen var att de först skulle få hyra huset ett år för att sedan köpa det om de ville, vilket de också gjorde.

När flyttlasset gick i april 1972 var Eva bara 16 år gammal och resten av gänget, samtliga grabbar, i tidiga 20-årsåldern.

undefined
Anders Lagerman och Eva Brandin hemma i Anders kök i Yxered i december 2021.

Eva ville bara komma hemifrån på grund av en föräldrarelation med för tillfället onödiga konflikter, och Anders och de tre andra, Olle, Pecka och Micke, ville hitta ett gemensamt boende. Det spelade egentligen inte så stor roll var.

– Det var slumpen som avgjorde att vi hamnade där vi hamnade. Vi bodde alla hemma innan flytten, berättar Anders.

Så hur blev då tillvaron för förortsungdomarna från Stockholm på den småländska bondvischan?

– "Bra!", enas de om. 

– Vi levde livet, säger Eva och Anders.

Genom olika ströjobb fick de ihop till mat och hyra och av grannarna, som var lantbrukare, fick de odlingstips och råd om djurskötsel och annat praktiskt.

– Från och med andra året hade vi en gris som vi slaktade inför jul samtidigt som våra grannar slaktade sina grisar. Och vi gjorde korv tillsammans med dem första åren med egen gris, berättar Eva.

Själv lärde hon sig också att väva av grannfrun Inez. Medan övriga i kollektivet ägnade sig åt läderhantverk.

– Läderföremål var väldigt populärt på 70-talet. Vi iordningställde en verkstad i huset där vi producerade diverse saker som vi sedan åkte in till Västervik och sålde på Fiskaretorget. Vi åkte även runt på en del marknader i Småland, berättar Anders Lagerman.

undefined
I verkstaden. Här tillverkades läderprodukter och så småningom flyttade Eva in sin symaskin i verkstaden också. Hon sydde kläder mot beställning.

Lönearbetade gjorde man bara då det var nödvändigt.

– Det var ju lätt att få jobb vid den här tiden.

Det var med andra ord inget risktagande att säga upp sig från en tillsvidareanställning i Stockholm och flytta till Småland utan någon ny fast anställning.

– Det var ingen arbetslöshet att tala om. Det gick att jobba lite här och var vid behov.

Och det var precis vad de nya Yxeredsborna gjorde, på industrier och lokala sågverk och på Hjorteds sjukhem. Och det mesta lades undan till huset.

Eva jobbade de första åren som sömmerska på NG-konfektion inne i Västervik.

– Det var ju otroligt billigt att leva. Hyran var 60 kronor per person och månad och vi lagade mat för tio kronor per dag. Bensinen kostade 94 öre. Och höll man sig hemma gjorde man ju inte av med några pengar alls i princip, säger Anders.

undefined
Huset ska tas om hand. Yxeredsborna lägger om taket.

För Eva var lantlivet inte helt främmande vid flytten. Hon hade besökt släktingar som bodde på landet flera somrar som barn. Och redan då var hon fast övertygad om att hon själv någon gång skulle bo så, med djur och natur inpå knuten.

Och förutom gemenskapen och den goda stämningen i kollektivet är just detta vad hon minns som de största glädjeämnena under den här perioden.

– Vi plockade svamp, badade i en intilliggande göl, paddlade kanot, vandrade i skogen och åkte skidor och skridskor på vintern. Vi levde livet helt enkel, säger hon.

– Vi spelade också fotboll och basket med ungdomarna i Totebo, så vi lärde tidigt känna andra yngre i trakten.

Det var ofta mycket folk och rörelse i huset – Stockholmsvänner på besök såväl som nyfunna vänner från närområdet.

– Det var mycket fester på helgerna, sådant gillar man ju i den åldern, säger Anders.

undefined
Höst och 1970-tal. Olle Borg, Micke Roupe och Anders Lagerman på utflykt till Uddekvarn.

Hur var det på vintern då, när snön och kylan kom?

– När det var besvärligt väglag fick vi hjälp med plogning av grannarna som ju hade traktor. Vi kom bra överens med dem. De hjälpte oss och vi hjälpte dem. Vi hjälpte till att köra in hö de första somrarna och några hjälpte till med att mjölka, för att lära sig. Det är ju så på landet, att man hjälper varandra.

Hur många år blev det med kollektivet?

– Vi hade huset i åtta år, och sålde det 1980 då några börjat bilda egna familjer.

Vad skulle ni säga är den största skillnaden på att göra den resa ni gjorde, jämfört med att göra den i dag? Alltså – gröna vågen på 70-talet jämfört med i dag?

Anders: 

– Den största skillnaden är nog den ekonomiska biten. I dag är ju huspriserna och bensinen över 15 gånger högre än vad de var då. Man måste ha ett jobb innan man flyttar. Vi hade ju inga sådana krav på oss överhuvudtaget.

Eva: 

– Vi valde också att leva billigt och enkelt, köpte fina begagnade möbler som ingen ville ha på auktion. Och så åt vi billigt. Det var mycket potatis, ärtsoppa, ugnspannkaka, knäckebröd och gröt. 

– Vi var ju inte självförsörjande men självhushållande. Vi utnyttjade det som fanns i trakten. Exempelvis köpte vi mjölk av grannarna liksom mjöl till brödbaket. 

Vilka var de största utmaningarna som ni minns det?

Eva: 

– Att ta sig till och från jobbet kunde vara lite knepigt ibland. Jag hade inte körkort. Oftast cyklade, gick eller sprang jag till smalspårståget i Totebo, en knapp mil, och hem igen. Så småningom köpte jag moppe. På vintern kunde jag oftast samåka med någon av grabbarna eller någon annan i byn.

Anders:

– Att få smålänningar att hålla på Djurgården i stället för Norrköping, ÅFF, Öster eller andra fotbollslag. En del säger att jag har "förstört en halv generation av Totebokillar", och det är jag glad för att jag har bidragit med!

undefined
Kollektivet i Yxered. Renoveringsarbete pågår. Huset de bodde i var en avstyckad bondgård. Inledningsvis hyrde de huset men snart slog de till och köpte det.
undefined
Anders Lagerman har förblivit Yxereds by trogen även om han i perioder bott på annat håll. "Men Yxered är hemma", säger han.
Gröna vågen

Så här förklaras Gröna vågen i Nationalencyklopedin:

Gröna vågen, företeelse med tyngdpunkt på 1970-talet som innebar att unga personer, ofta med små barn, flyttade från storstäderna ut på landet till små gårdar, där de ”nära naturen” sökte leva ett enkelt liv utan moderna bekvämligheter.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!