Tomas Kronståhl i riksdagen. Han är sjukskriven på obestämd tid, hur länge beror på hur länge han ska behandlas med cellgifter.
När jag ringer upp Tomas Kronståhl, riksdagsledamoten från Totebo, är han precis på väg ut i skogen för att vandra. Det gör han mycket nu, han promenerar och tränar för att bygga upp sin fysik igen.
– Jag behöver alla krafter jag kan få, säger han.
En lördag i oktober, precis vid älgjakten, upptäcktes det att han har bukspottskörtelcancer. Då hade han mått illa och kräkts nästan varje dag i ett par månader.
Vad tänkte du när du fick veta?
– Det är ju ingen bra grej. Men jag sa tack, man är ju som i en bubbla. Jag tackade för min egen dödsdom kändes det som. Min fru blev väldigt ledsen.
Men det fanns ändå hopp, kirurgen sa att tumören såg opererbar ut och Tomas hängde sig kvar vid det hoppet. Sedan gick det fort. Man tog kontakt med sjukhuset i Linköping för att planera inför operationen och den 17 oktober opererades han. Han beskriver själv förloppet som "rasande fort".
Operationen var omfattande men gick bra. Han sövdes klockan 08 och väcktes igen klockan 17:15 på eftermiddagen. Operationen var en titthålsoperation. Tomas berättar att han är med i en studie där man ska jämföra titthålsoperationer och traditionella operationer och att studien ska pågå i tre år.
– Vi får hoppas att jag lever då, säger han på sitt obekymrade sätt.
Trots att operationen gick bra så kan det finnas risk för en spridning som man inte kan se, och därför ska han påbörja en cellgiftsbehandling.
– Jag ska till Kalmar nu på måndag och prata om det. Men själva behandlingen kommer jag få i Västervik, det känns skönt.
Hur mår du?
– Just nu mår jag jättebra. Det är nästan lite jobbigt, jag vill ju jobba igen. Men nu ska jag tydligen bli sjuk en vända till.
Tomas säger att det största problemet, både innan och efter operationen, har varit illamåendet. Det orsakades först av att tumören satt där den satt, sedan av att han opererats. Och så tog det ganska lång tid innan han fick tabletter mot illamåendet.
– I en månad kunde jag knappt äta för jag mådde så illa. Det är nästan det värsta jag varit med om. Bäst mådde jag på morgonen när magen var tom. Då tänkte jag "Fy fan, snart ska jag äta frukost". Det var en vidrig känsla.
Men när han fått tabletterna så vände det.
– Jag hade fått tabletten och Sara hade lagat mat, ris och nån kyckling, och jag kände att det var gott och att jag kunde äta. Jag kunde ha gråtit av glädje.
Stödet har varit jättestort, både från Västerviks kommun, vänner, kollegorna i riksdagen, Harald Hjalmarsson, alla som vetat om det har stöttat honom.
– Jag har fått så mycket blommor så Hjorted handelsträdgård måste ha gjort rekordvinst.
Vad gör du om dagarna?
– Jag har satt upp ett ganska hårt schema åt mig själv, jag promenerar en halvmil om dagen till exempel. Jag försöker röra mig och hålla igång. Jag får undan för undan ta i med armarna igen.
Och familjen? Såhär mycket har du väl inte träffat dem på länge.
– Nej precis, det har ju varit speciellt också. Barna har varit lite rädda, de har tydligen förstått att pappa inte är frisk. Den ena tvillingen har undvikit mig. Men i går när jag kom hem så frågade han om jag kunde bära dem igen och då sa jag att nu är pappa stark och kan bära igen. Sen satt han hos mig hela kvällen.
Tomas har varit sjukskriven från sitt arbete i riksdagen sedan i början av oktober. Hur länge han ska vara sjukskriven återstår att se, det beror på cellgiftsbehandlingen. Men de räknar med ett halvårs behandling, mer får han veta på måndag.
Det låter ju ändå ganska hoppfullt, som att det kan gå bra?
– Ja det här ska jag fixa. Jag vill leva!