I ateljen. Om målandet säger Åsa i boken "Jag har hittat ett inre rum där förövaren Alzheimer ännu inte kommer åt mig"
Vi träffas i ett gnistrande vintervitt Lövbo i Tryserum, Valdemarsvik, där Åsa Schiller och maken Bror-Tommy Sturk bor i det gamla skolhuset. Trots det allvarliga ämnet blir det en intervju med många skratt.
– Man måste kunna skratta också, säger Åsa.
Men det var väldigt långt till skratt den där dagen för tre år sedan när hon efter en tid med utmattningssymtom fick diagnosen Alzheimer. Dagen då allt blev svart. Hon beskriver den i boken:
”Jag sjönk ner i ett djupt svart hål.
Tankarna rusade.
Det får inte vara sant.
Jag har ju bara utmattning, inte detta, inte Alzheimer, INTE Alzheimer."
Sedan dess har tillvarons möjligheter krympt en hel del från ett tidigare mycket aktivt liv, samtidigt som nya fönster öppnats. Hon har fått uppleva hur synen spelar spratt, att koncentrationen saknas för att läsa en bok, att hon inte längre kan spela på flygeln för att händerna inte hittar ackorden, inte längre kan sjunga i kör eftersom det inte går att hänga med i noterna. Tröttheten. Glömskan. Rädslan för framtiden.
Men också möjligheterna. En av dem var att göra boken i ett projekt tillsammans med Bror-Tommy.
Åsa Schillers bok om Alzheimer ges ut nu i februari.
Åsa kommer från Norrlandet och jobbade som psykolog i Västervik fram till hon fick sin diagnos. Sedan 2004 har familjen emellertid bott i Lövbo utanför Valdemarsvik. Hon är också ett bekant ansikte för många i norra kommundelen, då hon framträtt som sångsolist i flera sammanhang och även verkat som körledare.
Hon och Bror-Tommy bestämde tidigt att vara öppna med Åsas sjukdom, och har också berättat om den på Facebook. För Åsa blev boken även ett sätt att bearbeta sjukdomen. I sin profession som psykolog vet hon att det är betydelsefullt.
– I mitt arbete har jag fått utreda både vuxnas och ungas svårigheter men också deras inre styrkor. Nu ville jag vända blicken mot mig själv, säger Åsa.
Men hon ser inte bara till sin egen del.
– Min förhoppning är att boken ska leda till att flera förstår och pratar om den här sjukdomen. Framför allt att anhöriga ska kunna prata mer med varandra om den.
Boken ska därför ägas, utges och säljas av Alzheimerförbundet och allt överskott kommer att gå direkt till forskning.
Alzheimer är i hög grad vad man kallar en anhörigsjukdom. Bror-Tommy får ansvara för mycket i hemmet. Han har arbetat som museichef i Norrköping men finns nu på heltid vid Åsas sida.
Men de är överens om att det är viktigt att leva som vanligt så långt det går. Långa promenader är viktiga för Åsa, tillsammans med Bror-Tommy eller med en god vän på en granngård. Och förstås med Mozart som också betyder mycket. En engelsk springer spaniel som sällan viker från mattes sida. Mozart har också en hyllning i boken med värme och kärlek. ”Aktiverar mig och får mig att glömma mina brister för en stund. Under våra promenader är jag frisk.”
En inre styrka hos sig själv har Åsa också hittat i att måla akvareller. Även boken illustreras med många av hennes målningar. Ateljé har hon på övervåningen i det stora huset.
Målandet är inget nytt. Skillnaden är att nu har hon mer tid.
– Det har varit min dröm att få bli konstnär, men jag vågade inte ta steget, säger hon. Och med arbetet och två barn hade jag inte så mycket tid att måla.
Några av Åsas många akvareller som så småningom ska ramas och visas på en utställning.
Hon har en mängd akvareller samlade som ska ställas ut längre fram i vår. Detta i ett annat hus de äger, lilla skolan. Där bygger nu Bror-Tommy en utställningshall för permanent visning av Åsas konst.
Om målandets betydelse skriver hon i boken:
”Jag har hittat ett inre rum där förövaren Alzheimer ännu inte kommer åt mig.”
Och om funderingarna framåt:
”Kanske bäst att inte veta…”