Michaela och Marc Brosczat lämnade stressen och ekorrhjulet i München och köpte gården Runeholm utanför Tuna. "Vi kom till en punkt där livet förlorat sin mening, nu har vi tid för familjen igen".
Frigående hönor och tuppar trippar omkring i frostglittrigt gräs, med sjön Fjälstern som fond. På gården Runeholm utanför Tuna väntas lamm. Snart. Michaela Broszat klappar en rund mage på en tacka av svensk kulturras, värmländsk skogsfår, och säger ”vilken dag som helst”.
”Osis”, tänker jag, som hade ett vagt hopp att få se en lamning. Men man kan inte få allt här i livet.
Allt, ytligt sett, hade Michaela. Hon och hennes händige man, landskapsarkitekten Marc, 49, hade byggt ett fint radhus några kilometer utanför München, där de bodde med två söner, nu 14 och 20, två katter, två hundar. Bra jobb. Bra löner. Full rulle.
Michaela Broszat har lärt sig mycket om får de senaste åren. Fåren är värmländska skogsfår och gutefår.
Tre tuppar som solar sig framför gäststugan.
Michaela Broszat blev sjuk av stress och kom till en punkt där hon behövde något annat. Nu kan hon ta en kopp kaffe med sjön Fjälstern som utsikt.
Michaela och Marc Broszat bestämde sig för att flytta till Runeholm redan innan de varit på plats i Sverige. "Det kändes rätt när vi såg det på nätet och första gången vi klev ur bilen sa vi bara "wow!'"
Marc Broszat var landskapsarkitekt och jobbade senare med underhåll av gator för en större kommun. "Långa arbetsdagar."
Familjen Broszat var helt överens. Sönerna André och Marcel var lika sugna på en flytt som föräldrarna. Hundarna Loki och Thando hängde med från Tyskland, precis som familjens katter. Hönan är dock helsvensk.
Men Michaela, som jobbade som kreditbeslutfattare på bank, och Marc som hade långa arbetsdagar för en stor kommun, längtade efter något annat.
– Det var på sitt sätt ganska idylliskt, men vi jobbade hårt och kom till en punkt där vi förlorade meningen i livet. Jag för min del hamnade i en ”burn out”. Var det här allt? Man frågar sig om livet bara är att betala räkningar, arbeta hela dagen och betala tillbaka lån, säger Michaela.
– Jag kände hela tiden att jag inte hade tid att vara med familjen, allt tid gick till arbete, säger Marc.
Och München stod dem upp i halsen. Inte bara de veckor stan får sex miljoner besökare som vill oktoberfesta.
– Trångt, stressigt, människor överallt, ett tempo där de egna behoven kommer i främsta rummet. Vi behövde en förändring.
Michaela Broszat njuter av sitt nya, lugnare liv.
Långt från det gamla livet. Michaela har hämtat några färska, pastellfärgade ägg.
Michaela Broszat lockar med mat. Gårdens höns är av gamla lantraser, Silverudds Blå och Hedmorahöns från Dalarna.
Snart väntas lamm. "Första gången man fick se ett lamm födas var något otroligt. Men för det mesta behöver vi inte göra mer än hålla koll, tackorna klarar det jättebra själva."
Michaela Broszat har köpt en kardmaskin och gör hantverk av ull från gårdens får.
Ett foto som visar hur gården såg ut på 60-talet. "Det fanns djur och får här förr, så det känns fint att väcka liv i gården igen."
Michaela och Marc Brosczat lämnade stressen och ekorrhjulet i München när de hittade gården Runeholm utanför Tuna. "Vi kom till en punkt där livet förlorat sin mening, nu har vi tid för familjen igen".
Lavendel från trädgården förädlas till doftpåsar och hydrolat.
Här finns får.
Dropp från stuprännan lockar i februarisolen.
När paret träffades, innan de fått barn, hade de pratat om att flytta till Kanada. Nu vaknade den gamla drömmen igen.
– Vi hade först en tanke på att flytta till norra Tyskland, där jag är uppvuxen, men vi hittade ingen plats där vi kunde förverkliga det vi drömde om, ett lugnare, enklare liv med gård och djur. Kanske var det vår son Marcel som började prata om Sverige, det är ju något av ”Europas Kanada” med årstidsväxlingarna och naturen. Och ekonomin – här kan man hitta en gård till ett rimligt pris, säger Michaela.
Sönerna var inte motsträviga, tvärtom.
– Hela familjen har varit lika motiverad. Pojkarna tyckte skolmiljön var stressig i Tyskland, och vi ville skapa något eget tillsammans.
Att tyskar köper något rödmålat på landet i Småland är inte ovanligt. Men familjen Broszat hade inte siktet inställt på Astrid Lindgren-idyll.
– Vi har aldrig turistat i Sverige, men vi hamnade på en "Bullerbygård" i alla fall. Runeholm hittade vi på nätet, vi bestämde oss innan vi varit på plats, och förälskelsen vi känt när vi sett bilder och filmer från gården bara förstärktes första gången vi kom hit, en varm julidag 2022. ”Wow!”, var det första vi sa när vi klev ur bilen.
Fåren håller landskapet öppet.
Gäststugan var fullbokad förra sommaren. Nu är det gårdens tuppar som håller ställningarna.
"Vi kommer att satsa mer på odling framöver".
"Får är väldigt trevliga djur, lättskötta och sociala."
Michaela Broszat blev sjuk av stress och kom till en punkt där hon behövde något annat. Nu kan hon ta en kopp kaffe med sjön Fjälstern som utsikt.
Tupparna tar rygg på några tackor.
Lugnt lantliv.
Idag driver de småskalig gård med får och höns. Ambitionerna är höga.
– Vi vill jobba i takt med naturen, vi har gamla svenska lantraser, strävar efter att bli självförsörjande på foder och djurens mående är superviktigt.
Även i Sverige är det många som upplever stress – men ni tycker det är skillnad?
– Absolut, här tar människor mer hänsyn, och framförallt är det stor skillnad att leva ett liv där hemma och arbetsliv är på samma plats. Vi har fått mycket mer tid med familjen.
Att skifta liv har också krävt en del. Den mentala tröskeln att ta sig över när man för första gången ska slakta en tupp eller ett lamm. Klura ut hur man stängslar, tar hand om en komplicerad lamning, odlar, förädlar.
– Vi har fått lära oss massor av nya saker. Och visst, vi har långa arbetsdagar nu också, men det är på ett helt annat sätt när man gör det för sin egen skull, och vi gör det tillsammans. Dessutom ser man efteråt vad man har gjort.
Michaela och Marc pratar om brödbak och inkokt frukt, tomater och potatis, om lavendel som blir doftpåsar och aromatiskt vatten, ett eget litet sågverk för virke som används till renovering av gårdens byggnader.
I nuläget har de 24 får, snart utökade med lamm som får gå ute med sina mammor på naturbete från vår till höst. Det kan bli alpackor också, och grisar, och getter. Här lever hundar och katter ett fritt och gott liv.
– Fast hundarna får inte vara ute när hönsen är ute. Då äter de upp dem.
Var det någon som sa ”Mandelmann-liv”? Broszats känner inte till svenskarnas drömbönder, men skrattar igenkännande åt konceptet.
Men finns det inte utmaningar i Mandelmann-livet?
– Självklart. Det kan vara stressigt och intensivt, särskilt på sommaren. Och jag kan vara lite orolig för ekonomin, även om jag vet att vi klarar oss. En del frågar om man inte får stöd från staten när man flyttar hit, men det får man ju inte när det är eget val. Vi måste visa att vi kan försörja oss. Intäkterna är små, vi kan bara sälja små kvantiteter lammkött och ägg, men vi har lärt oss skillnaden på ”vill ha” och ”behöver”. Vi behöver inte så stora inkomster längre och lever till stor del på sparade pengar, säger Michaela.
Men idéer på utveckling av gården finns.
– Vi har redan nu uthyrning till turister, främst tyskar, i vårt gästhus och planerar att bygga ytterligare ett. Vår vision är en gård som kan locka till besök, att även andra vill ta del av livet med djuren på den här vackra platsen, säger Marc.
– Och jag drömmer om en gårdsbutik, där jag kan sälja ägg, örtprodukter och lammskinn och ullhantverk från gården. Och ett gårdscafé, säger Michaela.
De ångrar inte sitt val för en sekund.
– Vi känner också att vi blivit en del av byn, våra grannar är väldigt snälla och inkluderande. För oss var det perfekt att ta steget och bryta upp så här mitt i livet. Nu känns det som man kan andas igen.
Fåren håller landskapet öppet.