Annelie Agebjörn Ekström och mamma Gun-Britt har delad vårdnad om Sussie. "Jag äger katten och tar allt ansvar, mamma får sällskapet", säger Annelie.
Gun-Britt Agebjörn har älskat katter sedan hon var barn. Nu, när hon blivit äldre, betyder närheten till en fyrfotakompis också något mer.
– Det är härligt att ha en katt. Sussie och jag kommer så bra överens, hon ligger alltid bredvid mig i sängen på natten.
Gun-Britts dotter Annelie Agebjörn Ekström i Mönsterås såg till att mamma fick en katt när hennes förra hade dött.
– Vi har hittat en bra lösning. Jag äger katten och ser till att den kommer till veterinären och allt sånt, men den får bo hos mamma.
Sussie och Gun-Britt har hittat sina rutiner, berättar Annelie.
– Varje dag samma sak. Efter morgonbestyren släpper mamma ut Sussie, framåt sjutiden på kvällen ropar hon in henne.
Men runt midsommar var Sussie borta.
– En kväll kom hon inte, då var det ingen Sussie där. Jag vet ju att katter kan dra iväg några dagar, så första veckan tänkte jag att hon nog skulle komma tillbaka. Men när det gått två veckor undrade jag om hon råkat följa med någon husbil, det finns en ställplats alldeles i närheten där mamma bor, men samtidigt kände jag att det var långsökt. Sussie är väldigt skygg, det är i princip bara mamma som duger. I mitt knä har hon aldrig suttit vad jag kan minnas, och det var inte så troligt att någon skulle ha fått med henne.
Katten Sussie, drog iväg på en fyra månader lång tur.
Annelie Agebjörn Ekström gjorde vad hon kunde. Satte upp lappar i affären, la ut efterlysning på hemsidan vilse.nu och på Facebook. Vid något tillfälle hörde en kvinna av sig och var säker på att hon sett Sussie, men det gav inget napp.
– Jag höll hoppet uppe, men mamma var jätteledsen och pratade om Sussie varje kväll när jag ringde.
– Jag tänkte att den katten får jag inte se mer, jag hade ingen tanke på att hon skulle komma tillbaka efter så lång tid, instämmer Gun-Britt.
Men en kväll i mitten av oktober såg en granne något som rörde sig under en av bilarna på parkeringen. Visst var det Sussie.
– Hon var bara där, rusade rakt mot mammas lägenhet och ville in, säger Annelie.
För Gun-Britt var det naturligtvis stor lättnad. Men Sussie hanterade återföreningen som den katt hon är.
– Hon stack bara näsan innanför dörren och så var allt som vanligt. Men hon ville mest sova och ville inte gå ut de första två veckorna. Det jag undrar är var hon hållit hus, säger Gun-Britt.
"Jag är jätteglad att hon kom tillbaka", säger Gun-Britt Agebjörn, 94.
Sussie var i fint skick efter sina fyra månader på vift. Så är det långt ifrån alla gånger, berättar Ylva Lindgren på Djurskyddet Västervik, där katthemmet Lyckan firar 20 år i dagarna. Här tas 80-90 katter in varje år, omplaceringar och upphittade katter i en salig blandning.
Idag lyckas man hitta rätt ägare i fler fall än tidigare, mycket tack vare sociala medier.
– Facebook är något av en livlina. Det hjälper absolut till. Däremot har kravet på id-märkning inte gjort den skillnad vi hade hoppats, inte än. Folk tar det inte på allvar. Så avsevärt bättre har det inte blivit, men det har förenklat i de fall katterna har varit märkta.
Vissa katter har vandringsbeteende, men fyra månader är en lång tid för en katt att vara på drift.
– Det är det absolut. Men vi har ett exempel här i Västervik som är något av rekord, katten Bullen som hittades efter åtta år. Katten försvann i samband med flytt, men kom tillbaka till sin rätta ägare till slut. Men det är ju en ytterlighet och det är klart man blir euforisk.
På Djurskyddet Västervik är det ofta fullt på både katthem och i jourhem.
Hur ska man agera om man får plötsligt besök av en främmande katt?
– Är den i bedrövligt skick, tovig, smutsig och mager, ska man absolut engagera sig och ge katten mat och vatten och försöka hitta ägaren. Många väntar till katten är halvdöd, men en katt som inte är van att jaga klarar sig inte, särskilt inte om det är kallt och den behöver energi. Men en välnärd katt ska man låta vara. Det kan vara en katt från kvarteret och katter är inte dumma. Vet de att de får mat hos grannen går de förstås dit. Oftast har katter på rymmen inte varit så långt borta.
Att Sussie fått den mat hon behövt råder inget tvivel om.
– Jag är glad att hon kom hem, nu behöver jag inte bekymra mig längre. Nu tror jag att jag kan lita på att hon vet var hon hör hemma, säger Gun-Britt.