Lennart Nilsson, ordförande i Spångenäs Fritidsklubb, där man haft den inte särskilt blygsamma ambitionen att vara "värst", i alla fall när det gäller julgran.
Järnvägen har historiskt varit puls och livsnerv i Spångenäs, i och med smalspåret mellan Västervik och Hultsfred och här togs spåret in till Vimmerby i bruk 1906. Något som firades med ett högtidligt och välbesökt 100-årsjubileum 2006, där Spångenäs Fritidsklubb låg bakom arrangemanget.
Som ofta. Föreningen har sett till att stärka sammanhållning och ordna aktiviteter ända sedan våren 1944. Då hölls första mötet – vid järnvägsstationen. Spångenäs behövde fritidsklubb eftersom det fanns gott om ungdomar. Alla medlemmar uppmanades att komma med förslag på lämpliga aktiviteter.
För de första slantarna som kom in köptes schack och krocket, som användes flitigt.
– Att föreningen hade namnet Spångenäs Schack- och Fritidsklubb ända in på 1980-talet kanske en och annan tycker är lite märkligt, eftersom vi då inte spelade schack. Men det gjorde man förr. Tiderna förändras, och vi med dem, säger Magnus Nilsson, som varit aktiv i föreningen sedan ungdomen.
Han och ordförande Lennart Nilsson sitter vid köksbordet hemma hos Magnus. Genom fönstret ser man årets julgran. Snygg, men kanske bara hälften i storlek i jämförelse med de bjässar som restes förr.
I en historik som skrevs inför föreningens 50-årsfirande, har man gjort en sammanställning av gamla protokoll. Där finns noga angivet att julgranarna i Spångenäs både ska lysa upp samhället under den mörkaste delen av året, och vara av större format. ”Vi ville ju vara värst i kommunen”.
Bilder från 50-talet, när granen var modell bjässe. Till höger delar av en julkommitté med brett åldersspann.
Tanken var att de som åkte tåg till eller genom Spångenäs skulle bli imponerade.
– De kunde vara 18-20 meter och det krävdes styrka och ett stort gäng för att få granen på plats. Idag nöjer vi oss med att granen är fin. Och det går åt färre personer, nu har vi mer än handkraft.
I år har det gått 80 år sedan föreningen bildades. Verksamheten har förändrats. Magnus Nilsson och Lennart Nilsson berättar om både det som ligger före deras tid – och som de själva har minnen från.
Julfesterna i gamla cementfabriken lockade hundratals personer. Kokt korv och gottepåse från tomten var inslag i festerna tillsammans med underhållning av lokala förmågor.
Fram till slutet av 60-talet lockade julfesterna i gamla cementfabriken man ur huse. Det kunde komma 300 personer, varav drygt hundra barn, som fick godis av tomtarna.
– Det kunde komma busslaster från Ankarsrum. Men det var inte så stor konkurrens, det fanns ju inte ens "Hylands hörna" på den tiden. Idag behövs det kända artister för att man ska åka någonstans, säger Magnus.
Julfesterna avslutades alltid med fyrverkerier. Något som förstärktes i nästa populära era – åren med valborgsfirande.
Störst i kommunen?
– Haha, det kom i alla fall väldigt mycket folk. ”Alla” firade valborg i Spångenäs, och fyrverkerierna var något extra. Det var som störst under 70-talet. Sedan skulle det planteras skog där firandet hölls och då upphörde aktiviteten, sedan tog Tuna över.
Utöver den redan nämnda 100-årsfesten var fritidsklubben också initiativtagare och delarrangör när nya vägbron över smalspåret invigdes 2010.
– Och efter det började de väldigt populära kräftskivorna, som vi har anledning att vara lite stolta över. Massor av folk även där.
Från i somras vid badplatsen i Gränssjön, där fritidsklubbens medlemmar turas om att ha städvecka.
Nu då?
– Utöver den viktiga grantraditionen håller föreningen ordning på badplatsen vid Gränssjön. Det är inte svårt att få folk att ställa upp under städveckorna på sommaren, då vi har ett rullande schema, säger Lennart.
Årsmötet i juli har förstärkts till sommarfest, då älgskytteklubben bjuder på smörgåstårta som kompensation för att de står för lite ”smällande”.
– En välkommen gest, som vi uppskattar. Det brukar vara väldigt trevligt.
Vad betyder föreningen för Spångenäs idag?
– En hel del, tror vi, men det är en balansgång. Det fungerar inte att ordna för mycket, det ska vara lagom. Folk har inte den tiden att vara med på allt. Men då som nu så bygger allt på att det finns händiga eldsjälar som vill ställa upp. Förr var det tvillingarna Arvid och Erik Karlsson som drog ett stort lass, idag är det bröderna Jens och Johan Hindersson som ligger i. De är verkligen värda en eloge.
Varje år ordnar föreningen resor och utflykter. En sådan blev det i somras för att fira de 80 åren.
– Vi åkte till Mellingerum utanför Kristdala och åt pizza.
Även om Spångenäs har förlorat sin betydelse som fast järnvägsknut finns liv och hopp.
– Det bor en del barnfamiljer här, och det är roligt. Och vi kan väl ändå skryta med att vi har 40-50 medlemmar, trots att det bara bor 25 personer i samhället. Det är tack vare sommargästerna.
En bild från när smalspårsjärnvägen till Vimmerby invigdes 1906.
Här är det medlemmar som huggit stor gran 1980. T h tvillingarna Arvid och Erik Karlsson, som i många år var nav i föreningen.
Här hedras Karin Axelsson, som var den sista stinsen i Spångenäs.
I många år var det allmänbildade laget från Spångenäs i toppen i Tunakampen.