För ett par veckor sedan skrev Tolo News historia då kanalens kvinnliga ankare Beheshta Arghand intervjuade en talibanledare i direktsändning. Det hade varit omöjligt under extremiströrelsens tidigare skräckvälde 1996-2001, då kvinnor inte tilläts arbeta utanför hemmen.
– Det skedde organiskt. Han kom för att bli intervjuad, hon ledde programmet och han protesterade inte, berättar Mohseni i ett telefonsamtal från London med TT.
– Afghaner har sett kvinnliga journalister göra intervjuer på tv de senaste 20 åren. Det är den nya normen.
Öppen studio?
Men bara dagar senare lämnade Beheshta Arghand landet, med hänvisning till hot och rädsla. "Liksom miljontals andra fruktar jag talibanerna", förklarade 24-åringen sin flykt för nyhetskanalen CNN.
Hon är inte ensam. Många journalister och andra högutbildade, både kvinnor och män, har gett sig av.
– Det gäller såväl tv-personligheter och personer som arbetar bakom kameran. Vi stödjer deras beslut och hjälper dem att få alla papper i ordning. Men vi står också fast vid vår föresats att fortsätta sändningarna, säger Mohseni.
Det innebär att Tolo News och dess systerbolag tampas med dubbla utmaningar: Samtidigt som anställda hjälps att fly försöker man få in kompetent personal – och garantera deras säkerhet. Av de ursprungligen cirka 400 anställda har omkring en fjärdedel gett sig av.
– Det har funnits dagar då vi inte vetat om vi kunnat hålla studion öppen morgonen därpå, för vi har saknat tekniker och ingenjörer. Men på något sätt har det gått.
Inga moderna tvåloperor
Båda de stora tv-kanalerna som Mohsenis medieimperium Moby Group äger, Tolo TV och Tolo News, har sänt utan avbrott sedan talibanerna gick in i presidentpalatset den 15 augusti. Inte heller radiokanalerna har tystnat. Men Tolo TV, som gjort sig känt för turkiska tvåloperor och Idol-liknande musikprogram, har ändrat sitt utbud något.
– Vi har valt att visa historiska serier om exempelvis turkiska sultaner, inte moderna kärlekshistorier. Och vissa musikprogram har satts på paus till förmån för klassisk afghansk musik – även om inget formellt musikförbud råder, säger Mohseni.
Läget i Afghanistan är extremt osäkert. Saad Mohseni, som pendlat mellan Dubai, Centralasien och London sedan i juli, säger att mycket nu handlar om huruvida det blir den mer moderata och pragmatiska falangen inom talibanerna som blir den styrande – eller de ärkekonservativa. Innan rörelsen presenterar sitt nya styre är det svårt att sia om framtiden.
– Men jag hyser inga tvivel om att mer restriktiva medielagar väntar. Frågan är hur mycket strängare de blir.
Kontakt med talibaner
TT: Talibanerna har hävdat att de vill att landets press ska vara fri, hur ser du på det?
– Det är en sak vad de säger, en annan vad de gör. Vi får se när nya regimen är på plats.
TT: Har Tolo News kunnat rapportera fritt hittills?
– Fullkomligt. Jag säger inte att det kommer att fortgå men hittills har talibanerna inte försökt påverka oss.
Det betyder inte att man inte är i kontakt med extremiströrelsen. Mohseni säger att redaktionen dagligen söker talibanerna för att få deras perspektiv på nyhetshändelser. Kort efter maktövertagandet kom dessutom talibanföreträdare till redaktionen för att samla in de vapen från säkerhetsvakter som delats ut av Afghanistans tidigare styre.
– Och deras mediekommission kom på besök. Vi hade en intressant diskussion om kvinnors rättigheter och pressfrihet, säger han.
Inga säkerhetsnät
Entreprenören Mohseni låter både orolig och beslutsam. Den utveckling som skett hos Afghanistan mestadels unga, mediehungriga befolkning de senaste decennierna går inte att backa från, understryker han. Om det nya talibanstyret inte innefattar kvinnor och etniska minoriteter kommer det inte att accepteras av landets invånare, varnar Mohseni.
Att Kabul föll kom dock inte som en överraskning för honom.
– (Expresident) Ashraf Ghani var en svag ledare som inte lyssnade på människor. Jag träffade honom sist jag var i Kabul, i slutet av juli, och det var tydligt att han inte skulle hålla.
TT: Hur är känslan på Tolo News redaktion nu?
– De som jobbar är modiga, men de lever med en ovisshet som gör alla nervösa. Och vi har inga säkerhetsnät längre. Förut fanns domstolarna, parlamentet och världssamfundet, nu har vi inget.