Tomas Niklasson, EU:s särskilda sändebud for Afghanistan, är nyss kommen till Sverige efter tre veckor på resa. Han har besökt Kabul och varit i Pakistan och medan våldet trappats upp i Afghanistan har han sett delegationerna från den väststödda Kabulregeringen och talibanerna gå in i mötesrum i Doha, Qatar. Bakom dem har dörren stängts.
Samtalen ingick som ett villkor i det fredsavtal för Afghanistan som mäklades av USA förra året. Varken Tomas Niklasson eller någon annan har fått sitta med vid förhandlingarna. EU har observatörsstatus i Doha, men för Tomas Niklasson innebär det att han träffar de båda delegationerna på individuella möten.
Där är stämningen ofta frustrerad, säger han till TT.
– Båda sidorna tycker att det går för långsamt. De skyller på varandra och hävdar att den andra sidan inte har tillräcklig auktoritet.
"Väldigt, väldigt dystert"
Sedan talibanerna i maj inledde sin offensiv och USA och Natoländerna parallellt tagit hem den militär som man haft i Afghanistan i två decennier har tilltron till fredssamtalen börjat urholkas. Nu oroas många att samtalen ska bli ett sätt för talibanerna att legitimera sin militära framfart och ta makten framför ögonen på omvärlden.
På Kabulregeringen vilar nu ett tungt ansvar att försöka samla stöd från olika grupperingar i ett land som är politiskt splittrat, säger Tomas Niklasson. De behöver också skaffa en trovärdig militär plan.
– Utan de två elementen ser det väldigt, väldigt dystert ut. Dystert skulle kunna betyda ett övertagande militärt av talibanerna.
Men det kan också betyda, säger han, att lokala miliser och miliser stödda av andra länder tar större makt. Det riskerar skapa en fragmenterad, utdragen och blodig konflikt.
TT: Finns det någon chans att samtalen i Doha kan lyckas?
– Om regeringssidan lyckas hejda talibanernas offensiv, hålla ett antal provinshuvudstäder och återta gränsövergångar där regeringen varje dag förlorar väldigt mycket tullintäkter. Men för att man ska lyckas med detta krävs också uppslutning bland en bred grupp politiska ledare.
– Omvärlden och grannländerna måste dessutom lyckas enas om en linje att inte lägga sig i, sluta enskilda avtal eller ge stöd till miliser, samt stå enade i signalerna till talibanerna att ett nytt "islamskt emirat" eller en regim som griper makten med våld, inte skulle erkännas av omvärlden utan leda till ett isolerat Afghanistan – utan politiskt och ekonomiskt stöd från omvärlden.
"Konsekvenserna är uppenbara"
TT: När USA beslutade att dra sina trupper ut ur Afghanistan, var det självklart att de europeiska länderna skulle göra detsamma?
– Nato fattade ganska snabbt ett beslut att följa efter. De europeiska ländernas bedömningar speglar nog USA:s, det vill säga att intresset för Mellanöstern i en vid mening minskar och man börjar vända blicken österut.
TT: Är det rätt att militärt lämna Afghanistan?
– Inte bara talibanerna utan även grannländer har länge uppmanat USA och andra att lämna. Sedan är frågan hur man lämnar. Kritikerna säger att genom att sätta ett datum stärkte man talibanernas förhandlingsposition. Försvararna säger att hade man inte satt ett datum så hade det aldrig funnits något intresse från regeringssidan att förhandla. Men konsekvenserna är uppenbara, talibanerna har stärkt sin position både militärt och politiskt.
TT: Finns det risk att väst är med och skapar en situation som man ändå måste ingripa i om några år?
– Jo, absolut. Jag tror att om det hade gällt ett annat land med en annan historia hade diskussionen nu snarare handlat om en humanitär eller militär intervention, säkerhetsrådsresolutioner och ytterligare sanktioner. Nu är man i stället i en fas där man är på väg att lämna Afghanistan.
Vädjar om mer stöd
Tomas Niklasson bedömer att risken för ett utökat inbördeskrig är betydande, framför allt vid en fragmenterad konflikt som försvårar förhandlingarna i Doha.
TT: Hur kommer EU:s stöd till Afghanistan att se ut framåt?
– Vi håller på att planera vårt bistånd och fortsätter med humanitärt bistånd. Där vädjar vi om mer stöd. FN har en humanitär plan för Afghanistan och den är bara finansierad till 40 procent nu, samtidigt som vi ser väldigt stora behov.
Afghanistan är ett fattigt land och svårt härjat av pandemin. Hur mycket hållhake har omvärlden – och EU – på talibanerna genom sitt ekonomiska stöd?
– Det är en fråga vi försöker att få svar på. De säger sig vara väldigt intresserade av bistånd – det är ju i dag en stor del av statsbudgeten – och de ser i områden som de tagit makt över behovet av att befolkningen får ett visst grundstöd. Jag log lite för mig själv förra veckan när de började tala om världen som en "global village", den sortens formuleringar har tagit sig in i deras politiska retorik.
