Små båtar guppar i hamnen, människor verkar nöjda. Campingplatsen – en av delstaten Victorias största – är fylld av sommargäster och den slingrande landsvägen in till staden omges av frodig grönska.
Det är svårt att föreställa sig de apokalyptiska scener som utspelade sig i Mallacoota för tre år sedan. När jättebranden närmade sig blev himlen svart och skräckslagna människor hukade vid piren, trängda mot vattnet.
Men tittar man lite närmare går det fortfarande att se spåren. En ensam murstock sticker upp på ett fält och brända stammar gömmer sig bakom de gröna löven. Och skrapar man lite på ytan märker man att människor är märkta av katastrofen.
"Högre än träden"
David Jeffery kan från sin balkong se piren där han och husdjuren tillsammans med tusentals andra tog skydd på nyårsafton 2019.
– Brandfronten var som en 35 kilometer bred vägg som rörde sig mot oss i 60 kilometer i timmen. Den har beskrivits som högre än träden, säger han.
Han pekar mot olika byggnader. Några är nya. De som tidigare stod där klarade sig inte. Jeffery kunde se husen flamma upp och försvinna. Det kändes fruktansvärt, obegripligt, berättar han.
– Jag såg folk som tittade på när deras hus och verksamheter brann. Vad jag inte visste då var att en del saknade försäkring.
Livstecknet: En emoji
En annan som befann sig i hamnen var Christy Bryar, som bor strax utanför Mallacoota, men som sökte skydd i staden.
– När de apokalyptiska scenerna utspelade sig och det regnade ned glödande flagor över oss, när jag låg på marken med en filt över huvudet, så fanns det tillfällen då jag undrade om jag skulle dö, berättar hon.
Christy Bryars partner är brandman, han stannade kvar i det brinnande området. Hon förstod att han var vid liv när han messade tumme upp. Samtidigt förstod hon att något var fel, eftersom han aldrig brukar använda emojier.
– Så jag ringde upp honom. Jag vet inte hur man ska berätta för någon att ens hus brunnit ned. Han valde att skämta och sade – eftersom jag är arkitekt – att det var dags att börja rita mitt drömhus. Jag började storgråta när jag förstod vad han menade.
"Aldrig sett så glada"
Jättebranden nådde utkanterna av samhället, men skonade i stort sett centrala Mallacoota. David Jeffery är övertygad om att det var Guds förtjänst. Andra hyllar brandbekämparna. Eller så var det bara tur. Oavsett vilket har invånarna upplevt något tillsammans, de har överlevt katastrofen, även om många förlorade allt de ägde.
En känsla av samhörighet svetsade samman människorna som klarat sig. Efter branden hjälptes alla åt, högg tag i det som behövde göras, kom närmare varandra.
– Man kramade om varandra, det var en sådan känsla. Jag har aldrig sett folk så glada, säger Jeffrey.
Inom några veckor hade återuppbyggnadsgruppen Madra bildats. Omkring halva Mallacootas befolkning, som består av cirka 1 000 åretruntboende, dök upp på det första mötet.
Då kom nästa smäll. Pandemin. Bara några veckor efter att den enda vägen in till Mallacoota öppnat igen kom nedstängningen. Delstatsstyret i Victoria införde under de kommande månaderna några av världens strängaste covidrestriktioner.
– Alla traumapsykologer säger att det borde vara en tid att vara tillsammans. Och så var vi helt plötsligt separerade från varandra, säger Christy Bryar.
Pandemiproblem
Med pandemin kom nya problem. De som ville bygga hus hade svårt att hitta byggare. Situationen förvärrades av att folk över hela delstaten började renovera sina bostäder, uppmuntrade av Victorias covidstödpaket. Sedan kom leverantörsbekymmer, materialbrist och skenande kostnader.
– En del planerade att bygga en trerummare. Nu har de bara råd med en tvårummare, säger Ken Grime, som är engagerad i Madra.
Den första tiden fanns ett stort stöd från regering och myndigheter. Flera av dem som TT pratar med upplever att det sinade när översvämningskatastrofer i andra delar av landet pockade på uppmärksamhet. Tre år efter branden står bara 30–40 nya bostäder klara av de 123 som eldhärjades. En del av Madras syfte är att påminna myndigheter om vad som utlovats.
– Det är känslomässigt utmattande. Det är så många sårade människor här. Saker borde ha gjorts, säger Grime.
Christy Bryar bor fortfarande i ett tillfälligt hus på sin tomt. Första spadtaget för det nya huset har ännu inte gjorts, trots att mer än tre år har gått.
– Vi visste inte om vi ville stanna här. Det var rätt ångestladdat att komma tillbaka. I början när vi åkte till gården för att städa och så, var vi helt utmattade efter en timme. Det var känslomässigt dränerande, förklarar hon.
Påminns dagligen
Om det fanns en enighet i Mallacoota strax efter bränderna så är den inte lika stark nu. Folk tycker olika om vad som behöver göras, om vilka åtgärder som behövs för att undvika framtida bränder, samt om klimatförändringarnas roll.
Christy Bryar säger att det inte går en dag utan att hon tänker på bränderna.
– Jag är oroad över framtiden, att vi hamnat steget efter. Vi vet inte hur vi ska hantera det förändrade klimatet. Vi lär oss, men inte snabbt nog. Det oroar mig.
