Frågan är berättigad. Tichanovskaja har tvingats fly Belarus och byggt upp en bas i Litauen. Hennes organisation liknar alltmer en regering i exil.

Den senaste akuta frågan handlar om pass. Belarus regim meddelade i förra veckan att medborgare i exil inte längre ska kunna förnya sina pass på landets ambassader. Så Tichanovskaja söker nu stöd från allierade i Europa för att kunna utfärda en ny typ av id-papper.

Det är inget litet problem – en halv miljon belarusier har flytt landet och skulle utan id-handlingar blir "statslösa". Tichanovskaja säger att det också handlar om värdighet.

– Om en person inte kan förnya sitt pass är i dag den enda utvägen att söka asyl. Vi vill inte vara flyktingar. Vi vill inte vara en börda. Så nu försöker vi hitta en lösning på detta, berättar hon i en intervju med TT i samband med möten med svenska ministrar i Stockholm i veckan.

Utdömt val

Tichanovskaja är en lärare och tolk, som kastades in i det globala rampljuset när hennes make Sergej Tichanovskij greps våren 2020. Han är en känd bloggare och demokratiaktivist som hade tänkt utmana landets ledare Aleksandr Lukasjenko i presidentvalet. I stället kastades 41-årige Tichanovskij i fängelse. Den då 38-åriga hustrun fattade beslutet att kandidera i hans ställe – med förhoppningen att vinna valet och sedan benåda både maken och alla andra politiska fångar.

Valet den 9 augusti 2020 dömdes av omvärlden ut som riggat. Och det officiella resultatet blev det väntade: jordskredsseger för den diktatoriske Lukasjenko, medan Tichanovskaja fick nöja sig med 10 procent.

Blandade känslor

Men enligt oppositionen fick hon snarare 60–70 procent av rösterna. Och under åren sedan dess har allt fler anslutit sig till synen att det är Tichanovskaja som är Belarus rättmätiga ledare. En del kallar henne till och med president – en titel som ger blandade känslor.

– Ja, många vill beskriva mig som "vald president", säger Tichanovskaja, och verkar i viss mån hålla med.

– Det betyder ju en person som vunnit valet men inte kan fullfölja sitt mandat.

Hon skruvar på sig, men pratar snabbt och intensivt.

– Jag har fått mycket påtryckningar, "du måste kalla dig president" och sådant. Men jag svarar att jag inte tänker lägga energi på att få andra länder att kalla mig president eller att erkänna det eller det. Jag vill inte slösa min energi på det.

Inte legitim

Hon pekar hellre på andra sidan myntet.

– Det viktiga är snarare att erkänna att Lukasjenko inte är legitim. Att han inte har rätt att representera vårt land eller står för åtgärder för att hjälpa belarusier.

Tichanovskaja nämner ett avskräckande exempel. Juan Guaidó utnämndes 2019 av oppositionen och delar av omvärlden till Venezuelas rättmätige president. Men eftersom han inte hade någon egentlig makt blev han snabbt irrelevant, och röstades några år senare bort som ledare även av sina egna.

– Det har vi i färskt minne. Han erkändes – och sedan?

I stället försöker Tichanovskaja jobba så konkret som möjligt.

– Jag har inga nycklar för att öppna Belarus fängelser. Jag kan inte stoppa Belarus roll i Ukrainakriget. Men vi kan utfärda dokument, baserade på de gamla passen, som bekräftar belarusiers medborgarskap.

Bär med sig porträttet

TT: Är du optimist?

– Det är jag absolut, utbrister Tichanovskaja, men beskriver det som en överlevnadsstrategi:

– Jag har varken rätt eller möjlighet att säga: äsch, det är hopplöst, jag går tillbaka till mitt gamla liv.

Hon tittar snabbt ned på den lite luggslitna pärmen hon alltid har med sig, med makens porträtt på omslaget. Sergej Tichanovskij har inte hörts av på ett halvår, och hon har alltså ingen aning om hur han har det i fängelset.

– Våra barn växer upp utan sin pappa. Det finns tusentals sådana splittrade familjer, tusentals människor som är döende i cellerna.

– Jag känner samma smärta som många andra som var med och kämpade 2020. Men den kan omvandlas till energi, till att fortsätta kampen.