Dansk Folkeparti (DF) är delat i två läger och det är ovärdigt, skrev Søren Espersen, folketingsledamot och mångårig vice partiledare nyligen på Facebook.

Partiet skakas i sina grundvalar inför söndagens extrainsatta årsmöte då en ny partiledare ska väljas efter Kristian Thulesen Dahl, som aviserade sin avgång efter ett katastrofalt kommunval i mitten av november.

– Det är ett parti som är splittrat av både politiska och personliga motsättningar, säger Erik Holstein, politisk kommentator för den danska nättidningen Altinget.

Toppstyrt parti

Det är ytterst ovanligt att Dansk Folkeparti, som bildades 1995, har oreda i sitt parti.

– Det är fullständigt okaraktäristiskt i jämförelse med hur det har varit tidigare i partiet. Det har varit ett av de mest toppstyrda partierna i Danmark, säger Rune Stubager, professor i statsvetenskap vid Århus universitet.

En förklaring är att partiet har vuxit sig så stort att det lider av någon form av växtvärk.

– Ju större parti blir, desto svårare är det att hålla det under kontroll, säger Ann-Cathrine Jungar, docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola.

För även om de populistiska och högerradikala partierna numera är etablerade i Sverige, Danmark, Finland och Norge är de ändå relativt nya och omogna partier.

– Det har inte etablerats normer och kulturer inom partierna för hur man ska hantera den här typen av konflikter. Då kan det bli konflikter i det offentliga som exempelvis nu i Dansk Folkeparti, säger Jungar, som forskar om högerradikala partier.

Drivit förändringen

Utan att sitta i regering har Dansk Folkeparti under 2000-talet nått ett stort inflytande med sin politik som stödparti. Valet 2015 blev en braksuccé, med 21,1 procent av rösterna blev partiet det näst största i Danmark.

– Dansk Folkeparti har varit ett avantgarde i Norden för högerradikala partier när det gäller att få inflytande och påverka politiken. Det är ett parti som har kunnat driva förändringen i dansk integrations- och migrationspolitik, säger Ann-Cathrine Jungar.

Men när etablerade partier, inklusive de regerande Socialdemokraterna, tagit över Dansk Folkepartis kärnfrågor – stram migrationspolitik och hårdare straff – har motgångarna kommit.

Liknande tendenser finns i andra nordiska länder, Sverige inkluderat, framhåller Jungar.

– De högerradikala partiernas frågor är inte längre några perifera frågor, utan det är för det mesta allmänt accepterade. Åtminstone problemställningen, sedan kan det ju skilja sig åt hur radikal politiken är och vad som är orsaken till problemen, säger hon.

Vill skärpa migrationspolitiken

Ett politiskt inflytande genom kompromisser ger också spelutrymme för nya uppstickare på högerflanken. I Danmarks fall rör det sig om Nye Borgerlige, som kom in i folketinget 2019 med en mer radikal migrationspolitik.

Strategin att agera stödparti grundlades av den mångåriga partiledaren Pia Kjærsgaard och har övertagits av den nu avgående partiledaren Kristian Thulesen Dahl. En linje som Morten Messerschmidt och Martin Henriksen – de båda huvudkandidaterna till partiledarposten – vill förändra.

– Kristian Thulesen Dahl har i många år försökt göra DF till det nya mittenpartiet. Det spelet vill Messerschmidt göra upp med. Han vill placera Dansk Folkeparti som ett tydligt borgerligt parti, säger Erik Holstein.

Martin Henriksen, som vid valet 2019 förlorade sin stol i folketinget, vill flytta partiet höger ut av andra orsaker.

– Henriksen säger att man har blivit för mjuk i invandringspolitiken och den profilen vill han skärpa, säger Erik Holstein.

Messerschmidt har fått stöd av Pia Kjærsgaard, men han är kontroversiell inom partiet. I somras dömdes han av tingsrätten för svindleri med EU-medel under sin tid som parlamentariker, men den domen revs nyligen upp eftersom domaren ansågs vara jävig. Fallet ska i framtiden tas om i tingsrätten.

– Trots det är Messerschmidt favorit till att ta över som partiledare, men han har många fiender, säger Erik Holstein.

Henriksen har å andra sidan aviserat att det inte finns någon plats för varken Kjærsgaard eller Messerschmidt i en framtida partiledning om han själv tar över som ledare.

Bättre med skilsmässa?

Vilka som blir kvar i partiet efter söndagens val av partiledare får framtiden utvisa, men Ann-Cathrine Jungar drar en parallell till Sannfinländarnas situation för några år sedan.

– Sannfinländarna kom in i regeringen 2015, men fick kompromissa oerhört mycket i regeringsställning och splittrades 2017. Tongivande politiker var med i utbrytargruppen som bildade Blå framtid, men de gick upp i rök efter valet 2019. Det var den radikalare falangen av Sannfinländarna som tog över partiet och man trodde att de skulle krympa i opinionen, men det gjorde man ju inte, säger hon.

En konflikt kan möjligtvis lösas snabbare om någon falang lämnar ett parti, resonerar statsvetaren.

– En skilsmässa är kanske bättre än att trampa på i ett dåligt äktenskap, säger Jungar.

Dansk Folkepartis politiska och personliga motsättningar i en giftig cocktail liknar situationen som danska De Konservative hade på mitten av 1990-talet.

– Mycket kan gå fel när splittringen består av den kombinationen. Det är inte så att jag tror att Dansk Folkeparti är existenshotat, men det tog De Konservative mer än 20 år att komma ut ur den skuggan som de uppgörelserna skapade, säger Erik Holstein.