De första valarna upptäcktes i måndags på en sandbank vid Macquarie Harbour, längs Tasmaniens klippiga och glesbefolkade västkust. Senare i veckan hittades ytterligare hundratals några kilometer därifrån.
Totalt har omkring 460 valar strandat i området, varav en majoritet redan hunnit dö, meddelar lokala myndigheter.
– De goda nyheterna är att vi har räddat 50, säger Nic Deka, chef för regionens naturvårdare, till AFP.
Ett räddningsteam bestående av naturvårdare, erfarna volontärer och fiskeriarbetare från området fokuserar alla krafter på att försöka hjälpa en grupp valar som delvis befinner sig under vatten.
30 av dem är fortfarande vid liv, enligt Nic Deka.
– Det är ett mycket fysisk krävande arbete. Men också känslomässigt dränerande, säger han.
Riskfyllt
Grindvalar blir vanligtvis runt sju meter långa och kan väga upp till tre ton. Räddningspersonalen kämpar vadande i det kalla vattnet med att, med hjälp av specialutrustade båtar, sakta försöka föra valarna tillbaka ut på djupare vatten.
Det är ett riskfyllt arbete.
– Det rör sig om enorma djur. Det går inte bara att rulla tillbaka dem i havet. Om det uppstår vågor eller tidvatten finns risken att de börjar fara runt och då blir det farligt för alla som är nära, säger Kylie Owen, forskare vid Naturhistoriska riksmuseet i Sverige och själv från Australien, till TT.
Det är därför viktigt med noggrann planering inför den här typen av insatser. När så många valar strandat samtidigt är det omöjligt att rädda alla.
– Allmänheten kan ibland bli frustrerad över att det verkar som om naturvårdarna bara står och väntar. Men det är nödvändigt att analysera situationen för att hitta det mest effektiva sättet att rädda flest på, säger Kylie Owen.
Sociala djur
Det är inte ovanligt att valar strandar på Tasmanien, men så här många strandade valar har aldrig tidigare registrerats på den australiska ön vid ett och samma tillfälle, enligt AFP.
Varför grindvalarna då och då simmar vilse på detta sätt är oklart. En förklaring är att de har en så pass stark social sammanhållning att hela flocken kan komma att följa efter en eller några få individer som förirrar sig på grund av exempelvis sjukdom.
Enligt andra teorier kan det vara så att deras navigeringsförmåga störs ut av förändringar i jordens magnetfält. Det kan också vara så att de råkar hamna på alltför grunda vatten i samband med att de jagar. Väl där kan de ha svårt att orientera sig med hjälp av sin ekolokalisering.
– På grunt vatten kan det uppstå många ekon som är svåra att tolka. Då kan de få svårt att ta sig tillbaka och om tidvattnet sjunker kan det snabbt bli så grunt att de fastnar, säger Kylie Owen.
Känsliga för sol
När de väl strandat utsätts de för flera svåra påfrestningar. Dels riskerar de att krossas av sin egen vikt, eftersom deras kroppar är byggda att balanseras av vattnets bärkraft. Dels är deras relativt ömtåliga hud känslig för både sol och sand.
Det händer ofta att strandade valar som återförts till djupare vatten några dagar senare sköljs tillbaka upp på stranden, efter att ha dött av skador som inte varit synliga då de räddades.
– Många simmar också självmant tillbaka till sin strandade flock, säger Kylie Owen.
Men det finns exempel på framgångsrika räddningsinsatser där forskarna sett att valarna bildat nya flockar och lyckats överleva även på sikt.
– Majoriteten av valarna som räddats befinner sig fortfarande ute på djupt vatten, säger en hoppfull Nic Deka om de 50 valar vid Tasmanien som räddats under veckan.