Sjöfarten är den globala handelns blodomlopp. Omkring 90 procent av alla internationella godstransporter fraktas till havs.
– Det är sjömännen som håller i gång de globala leveranserna. Det är tack vare dem som mat och läkemedel och skyddsutrustning kommer fram. Det är avgörande att vi stöttar dem nu, säger Fred Kenney, rättslig chef på FN-organet Internationella sjöfartsorganisationen, till TT.
Han syftar på situationen som uppstått sedan världens gränser stängdes i pandemins kölvatten, då fartyg kom att betraktas som flytande smitthärdar. Med få undantag har de besättningsbyten som sjöfarten är helt beroende av inte kunnat genomföras.
Max ett år till havs
Enligt internationella konventioner får sjömän högst arbeta ett år till havs innan de har rätt till betald ledighet. För omkring 150 000 av den dryga miljon sjömän som håller den globala handeln flytande har detta redan överskridits.
– Att vara till havs en längre period är förenat med fysiska och psykiska utmaningar. Du oroar dig för dina nära och kära och utmattning kan leda till olyckor, om en oljetanker är inblandad kan det leda till miljökatastrof.
– Vi måste få ombord utvilad besättning. Några sjömän har fått kontrakten förlängda så att de varit ute i 15 månader nu. Det längsta jag någonsin varit till havs är sex månader och då var jag väldigt lättad när jag fick gå i land, säger Fred Kenney, tidigare konteramiral i den amerikanska kustbevakningen.
"Mår inte bra alls"
På det internationella transportfacket ITF har hjälptelefonerna gått varma. Nödrop har blandats med ilska.
– Många av dem mår inte bra alls. Och många har varit upprörda över att vi gått med på kontraktsförlängningarna. Det är svårt att förklara för någon som sitter fast mitt på havet att vi gör allt för att övertyga världen om att de måste få gå i land, säger Fabrizio Barcellona, vice ordförande för ITF:s sjöfartssektion.
Facket har gått med på två tvångsförlängningar av befintliga kontrakt men sagt nej till en tredje. I stället har ITF accepterat en "övergångsperiod" under vilken ett branschinitiativ för besättningsbyten utan smittorisk ska implementeras.
Förhoppningen är alla berörda sjömän ska kunna stiga i land senast den 15 juni, men bollen ligger hos enskilda stater.
– Regeringarna måste ta täten. EU har försökt hjälpa och utfärdade riktlinjer, men tyvärr har inte kommissionen beslutsrätt över visum, hamnar och flygplatser i medlemsländerna, säger Fabrizio Barcellona.
Flera nationaliteter ombord
I nederländska Rotterdam, en av Europas viktigaste hamnar, har präster och kuratorer tillåtits besöka ankrade fartyg vars manskap inte fått gå i land. Efter tio veckors väntan har besättningsbytena nu kommit i gång, men processen går långsamt.
– Tänk på att det är fem–sex nationaliteter ombord. Besättningsbyten är krångliga redan i vanliga fall och nu är allt ännu mer komplicerat, säger hamndirektörens talesperson Tie Schellekens till TT.
Byråkratisk snårskog
Enligt Internationella sjöfartsorganisationen finns inga vedertagna universallösningar för besättningsbyten. I stället måste formerna förhandlas mellan enskilda rederier och stater, hamnar, flygbolag och regionala befattningshavare. Fred Kenney beskriver en byråkratisk snårskog som i coronatider vuxit sig betydligt tätare.
– Om det fanns en standard skulle det underlätta dramatiskt. Men olika länder har olika regler för hälsa och säkerhet, du kan ha lokala politiker som lägger sig i, det är ett slags världsomspännande lapptäcke.
"Heroiska insatser"
Det brådskar att hitta en lösning. Inte bara för de sjömän som nu är fångar till havs. Också för resten av världen, som förlitar sig på att det ska finnas läkemedel på apoteket och livsmedel i matbutiken, påpekar han.
– Besättningarna där ute har gjort heroiska insatser men du kan inte be dem att arbeta för evigt. Om dessa besättningsbyten inte kan genomföras har det potential att allvarligt påverka de globala försörjningslinjerna, säger Fred Kenney.