Entusiasmen var enorm när den 39-årige förre ekonomiministern i maj 2017 valdes till landets yngste ledare sedan Napoleon-tiden.

Macron svepte in med löften om att vara något annat än den etablerade högern och vänstern som styrt landet sedan andra världskriget. Han skulle få ordning på finanserna igen och modernisera ett Frankrike som tappat fart.

Än så länge går det dock ganska trögt. Coronapandemin har effektivt satt stopp för den ekonomiska uppgång som var på väg i våras. Och dessförinnan har de senaste åren mest präglats av starka proteströrelser: dels från allehanda fackförbund, dels från de så kallade gula västarna.

– Han gick kanske fram lite väl fort, det är nog också hans egen recension nu i efterhand, med att illa förankrat söka reformera på lite för många områden samtidigt. Då utmanas många samhällsgrupper, allt från sjukhusvårdpersonalen till studenter och transportarbetare, analyserar Sveriges avgående Paris-ambassadör Veronika Wand-Danielsson.

Många har svårt

Resultatet har blivit en Macron i motvind. Hans blott treåriga liberala partirörelse LREM gjorde ett uselt kommunalval på båda sidor om coronakrisen. I parlamentet har diverse avhopp lett till en förlorad majoritet.

Enda trösten är måhända att motståndarna inte heller går särskilt bra.

Den senaste opinionsmätningen inför nästa presidentval placerar Macron och Marine Le Pen från Nationell samling (tidigare Nationella fronten) i solklar ledning före alla andra i första omgången, med vardera 27–28 procent av rösterna. Varpå Macron sedan är klar favorit i omgång två – om än med rejält mycket mindre marginal än i valet 2017: 55 procent mot 45.

Kandidaterna från övriga partier ligger i bästa fall på strax över tio procent.

Dags för en kvinna?

Det hindrar ändå inte motståndarna från att drömma.

Högerpartiet Republikanerna (LR) hoppas på Édouard Philippe, nyavgången premiärminister med klart bättre popularitetssiffror än Macron. Även om han blir mer tillgänglig som kandidat när han nu återvänder till sin gamla roll som borgmästare i Le Havre, är det dock fortsatt tveksamt om han kommer att vilja kandidera mot "sin" president, med tanke på hur nära han och Macron arbetat sedan 2017.

Socialistpartiet (PS) håller tummarna för att Paris återvalda borgmästare Anne Hidalgo ska ångra sitt flitigt upprepade nej till en presidentvalskampanj.

– Hon skulle kunna bli en joker för socialisterna genom att också vara miljöinriktad, som hon visat i Paris, säger förre EU-parlamentsledamoten Daniel Cohn-Bendit till belgiska tidningen Le Soir.

En annan tänkbar kandidat med liknande bakgrund är Ségolène Royal, tvåa i presidentvalet 2007.

– Kvinnornas tid har kommit. Jag skulle kunna leda kampen för en vänsterunion 2022, säger hon själv till tidningen Le Figaro.

Grönt uppsving

De stora gröna framgångarna i årets kommunalval skapar även grogrund för en stark kandidat från miljöpartiet EELV, möjligen i form av EU-parlamentsledamoten Yannick Jadot.

– Jag har en galen dröm om en andra valomgång 2022 mellan Macron och Jadot. Det skulle bli en fantastisk debatt. Det skulle ge fransmännen möjlighet att välja tempo i klimatomställningen, säger Cohn-Bendit, veteran från den franska ungdomsrörelsen 1968 och sedermera EU-parlamentsledamot för både tyska och franska miljöpartier.

För att tas på allvar i presidentkampen måste dock de gröna växa rejält. Yannick Jadot ligger än så länge bara på 8 procents stöd i presidentvalsopinionen.

Sista fasen

Samtidigt är Emmanuel Macron fortfarande inne på att lyckas och få en rejäl majoritet bakom sig igen. Fast då lär det krävas kompromisser.

– Inrikespolitiskt förväntas det bli en tuff period framöver. Frankrike är splittrat mellan städerna och landsbygden vilket också blev tydligt vid de senaste kommunalvalen. Läget är relativt skört runt om i landet. Det kan innebära att presidenten sannolikt kommer att behöva acceptera fler eftergifter för att få igenom prioriterade reformer så som pensionsreformen, säger Veronika Wand-Danielsson.

Utrikespolitiskt har Macron haft det lättare och bland annat lyckats få Tyskland att engagera sig starkare i EU-politiken. Men det är inrikesframgångar han behöver får kunna bli omvald.

Och det börjar redan bli bråttom.

– Han har ungefär ett år på sig innan presidentvalskampanjen kommer i gång på allvar och då kommer han inte att kunna genomföra mycket. Detta anses redan vara sista fasen i hans mandatperiod, säger Wand-Danielsson i Paris.