En hybridattack kan beskrivas som en kombination av olika fientliga handlingar i gråzonen mellan krig och fred, i syfte att destabilisera motståndaren. Det kan till exempel handla om militära hot, informationsoperationer, cyberangrepp eller ekonomiska maktmedel.

Begreppet "hybrid warfare", hybridkrigföring, myntades 2006 för att beskriva den libanesiska och Iranstödda milisen Hizbollahs blandning av gerillataktik och konventionell militär strategi i kriget mot Israel den sommaren.

Sedan 2014 – då Ryssland bland annat annekterade ukrainska Krimhalvön – har hybridattacker framför allt talats om i relation till Ryssland men även Kina och Iran, samtliga tre stater som allmänt anses utmana västerländsk säkerhetspolitik.

Definitionen av begreppet är dock omtvistad inom forskningen, enligt Niklas Nilsson, forskare vid Försvarshögskolan, som här reder ut några frågor om hybridattacker.

.

TT: Kan migrationskrisen vid gränsen mellan Polen och Belarus beskrivas som en hybridattack?

– Migrationsströmmar är inte ett hybridhot i sig, däremot när en statlig aktör använder sig av flyktingströmmar som en metod för att på ett fientligt sätt påverka en annan aktör, i det här fallet EU, skulle man kunna se det som en del av en hybridstrategi. Inte bara från Belarus sida utan även i kontexten av Rysslands säkerhetspolitiska intressen. Däremot ligger det i begreppets natur att det inte bara handlar om just den här handlingen, utan i så fall är en del av något större.

.

TT: Är den här typen av angrepp något nytt?

– Det här är inte någonting nytt. Det finns inga konflikter som enbart har handlat om att använda regelrätta militära styrkor, utan det har alltid funnits ett antal andra dimensioner där aktörer har försökt påverka varandra. Det nya är att stora delar av västvärlden inte har hanterat den här problematiken på ganska lång tid. Under Kalla kriget försökte både USA och Sovjetunionen påverka varandra och andra stater på olika sätt, genom att använda sin militära och ekonomiska förmåga.

.

TT: Finns det exempel på konflikter där hybridattacker använts i närtid?

– Metoder med fokus på att destabilisera en tänkt motståndare har varit framträdande i rysk utrikespolitik mot före detta Sovjetstater. Inför kriget i Georgien 2008 finns aspekter av rysk politik som skulle kunna kunna placeras in i det här begreppet. Sedan är det naturligtvis Ukraina 2014, där man har ett helt spektrum av åtgärder inklusive konventionell militär krigföring, även om Ryssland aldrig har erkänt att man varit militärt i Ukraina i stor skala.

.

TT: Ryska bombplan har i veckan flera gånger flugit över Belarus, i vad som ses som en stödmarkering. Hur orolig ska man vara över situationens utveckling?

– Jag tror inte att någon aktör har intresse av att det ska utvecklas till en större konflikt med allvarliga militära inslag. Däremot finns det anledning att vara orolig för att situationen längs gränsen mellan Belarus och Polen skulle kunna spåra ur och leda till någon form av våldsamheter.

– Det skulle i sin tur kunna få konsekvenser för sammanhållningen inom EU som redan är ganska problematisk, särskilt i migrationsfrågor. Från ett ryskt perspektiv tror jag att man uppfattar det här som ganska gynnsamt – konflikten tvingar EU att rikta uppmärksamheten mot det som händer i Belarus och inte mot vad Ryssland håller på med i Ukraina.