När medlemsstaterna i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) sammanträder utanför Stockholm torsdag–fredag är det första gången sedan 2017 som både USA och Ryssland skickar sina utrikesministrar till mötet.
OSSE:s betydelse har skiftat över tid. Parisstadgan 1990 blev startpunkten för ett mer formaliserat samarbete om säkerhetsfrågor i Europa. Järnridån hade fallit och förhoppningarna var stora på att ett demokratiskt Ryssland allt mer skulle närma sig Nato.
Fått viktigare roll
Sedan vände vinden. Utvecklingen i Ryssland från millennieskiftet har inneburit en tillbakagång för demokratin i landet, och det senaste dryga årtiondet har även de säkerhetspolitiska spänningarna mellan Nato och stormakten i öst vuxit. Kriget i Georgien 2008, Rysslands annektering av Krim 2014 och kriget i östra Ukraina har satt den europeiska säkerhetsordningen i gungning, vilket har gjort att OSSE har fått en viktig roll.
– Betydelsen av OSSE som ett forum där dialog ändå äger rum har ökat de senaste åren, säger Malena Britz, docent och universitetslektor på Försvarshögskolan (FHS).
Hon får medhåll av Johan Engvall, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).
– Det är det enda forum som finns för tillfället där Ryssland ändå är med och diskuterar, säger han.
Bättre dialog än inget
Samtidigt lamslås organisationen allt mer av politiska låsningar. Samarbetet bygger på konsensus, och varje medlemsstat har möjlighet att lägga in veto i olika sammanhang.
OSSE har därför ibland kritiserats för att vara tandlöst, men Malena Britz betonar att tanken aldrig har varit att organisationen ska driva en mer precis agenda än att bidra till säkerhet genom att stärka demokrati och mänskliga rättigheter. Agendan har utvecklats över åren men organisationen kan inte lastas för det försämrade säkerhetsläget, utan ska i stället ses som ett slags skyddsnät, tycker hon.
– När situationen har förvärrats kan det vara bra att det finns åtminstone ett forum där man kan mötas och föra dialog. Sedan är det klart att alla internationella organisationer som inte har några sanktionsmöjligheter ofta får kritik.
– Även om samtalen är problematiska är det ändå bättre att försöka föra dialog än att inte ha något alls. Och där spelar OSSE en roll, helt klart, säger Johan Engvall.