Republikens president leder nämligen enligt grundlagen landets utrikes- och säkerhetspolitik i samråd med statsrådet, alltså regeringen. Det betyder till exempel att de tillsammans fattar beslut om ett eventuellt Natomedlemskap.

Vad skulle hända om presidenten och statsrådet hade olika syn på Natofrågan?

– De får lov att diskutera tills de har nått samförstånd, säger Djupsund.

Den här gången ser det dock ut som att de redan är överens.

– Presidenten och regeringen har varit mycket samspelta. Det är klokt att tillägget "i samråd med" finns med i stadgarna och gör att Niinistö måste spegla sina åsikter och handlande med andra.

Men enligt Djupsund har presidenten ändå sista ordet i frågor som gäller utrikespolitik, krig och fred.

"Karln har kontakter"

Under de senaste två decennierna har presidentens makt minskat avsevärt i Finland och presidenten har exempelvis inte längre något inflytande i den ekonomiska politiken. Men i den rådande konflikten har Niinistö agerat som en president ska, konstaterar Djupsund.

Han berömmer bland annat Niinistös besök i Washington, som presidenten fick till med kort varsel.

– Han har varit skicklig. Han insåg vem det var han behövde övertyga. Han diskuterade med republikaner och inte demokrater. Han gav en intervju – till Fox News. Det var klockrent att inte försöka övertyga sådana som redan har en positiv inställning till ett kommande Natomedlemskap, utan dem som eventuellt förhöll sig skeptiska.

Djupsund säger att Niinistös breda kontaktnät är en stor fördel. På kort tid har han träffat bland andra Frankrikes president Emmanuel Macron och Storbritanniens premiärminister Boris Johnson.

– Karln har kontakter. Jag kommer inte på andra ledare för mindre länder som under den här konflikten har visat den här typen av nätverk.

Historisk relik

Det var 1919 när Finland blev en republik som man antog en regeringsform enligt vilken presidenten skulle ha stor makt. Det var först under Mauno Koivistos presidentperiod under 1980-talet som presidentens befogenheter stegvis började begränsas. Men trots att presidenten inte längre har så stort inflytande, väger instansen tungt bland folket. Djupsund kallar det en historisk relik.

– I folks medvetanden har presidenten säkert levt kvar som en stark maktfaktor i samhället. Det här syns också tydligt eftersom presidentvalet är det val som har högst valdeltagande, vilket ytterligare stärker presidentens position.

– Det finns kanske en befängd nostalgisk längtan tillbaka efter den stora ledaren.

Djupsund syftar på Urho Kekkonen som var Finlands president åren 1956-1982 och var en av de mest dominerande gestalterna i landets politik under kalla kriget.

– Jag tycker att presidenterna gärna får hålla sig på sin egen tomt och koncentrera sig på utrikes- och säkerhetspolitiken. Nu har Niinistö tagit den rollen – och gjort det med bravur.

Sauli Niinistö valdes till president första gången 2012 och omvaldes med brett stöd 2018.