Kvällen har precis börjat sänka sig över den finländska huvudstaden när dagens andra och sista snabbtåg från S:t Petersburg rullar in på järnvägsstationen.
På perrongen står flera kamerateam från både finländska och internationella medier. Intresset för att tala med de ryssar som kommer hit via en av de sista enklare vägarna in i EU är stort.
Men bland resenärerna är det inte alla som vill prata med journalisterna på plats.
En av dem som stiger av är en kvinna som med hjälp av sina två barn lastar ur sin packning från tåget. När TT frågar om hon skulle kunna tänka sig att svara på ett par frågor kommer svaret blixtsnabbt:
– Handlar det om politik?
När hon får ett ja tillbaka tackar hon vänligt men bestämt nej.
Vittnar om rädsla
Två andra som just klivit av är Anna och hennes man, som inte vill uppge sitt efternamn. De har varit hemma på besök i Moskva och är nu på väg tillbaka till det lärosäte i Europa där de studerar. Bakom de vita munskydden går det att ana en viss tvekan, men efter en kort stunds betänketid säger de två 25-åringarna ja till att låta sig intervjuas.
Båda upplever att det i hemlandet finns en tydlig rädsla för att tala om invasionen av Ukraina.
– Och jag kan förstå att det är så, speciellt för de som bor i Ryssland. De är rädda för att dela med sig av sina åsikter eftersom de vet att de kan fängslas eller få böter. Om man har en åsikt som går emot den officiella hållningen kan det hända dåliga saker, säger Anna.
Maken nickar instämmande.
De känner också till människor som har frihetsberövats.
– Jag känner ingen personligen, men jag har sett personer jag följer på Instagram som har blivit gripna för att de delade med sig av sina synpunkter, säger Anna.
En annan viktig aspekt av det som nu pågår i Ryssland är att det har blivit allt mer komplicerat att komma åt information från oberoende nyhetskällor, enligt Anna.
– Det blir svårare och svårare. Regeringen blockar sajter, Facebook fungerar inte längre och nu blir snart Instagram stoppat också. Facebook var mer eller mindre det enda stället där det fortfarande gick att få tag på utländsk information.
Indirekta svar
Med tåget från S:t Petersburg kommer också Natalja, som möts av sin man och deras två barn på perrongen efter att hon varit hemma och hälsat på sina föräldrar i Moskva. Snart ska familjen resa hem till Frankrike.
TT: Många oberoende medier har stängts i Ryssland och det har införts lagar som innebär att man inte kan uttrycka sig fritt om det som händer i Ukraina. Vad anser du om det?
– Medier manipulerar folk. De senaste tolv åren eller så har jag inte tagit del av dem särskilt mycket, varken i Ryssland eller Frankrike, säger hon.
Natalja tar sig tid och svarar tålmodigt på alla frågor, men hennes svar är ofta indirekta och glider flera gånger in på påståenden om att medier i väst skulle ha ignorerat att rapportera om övergrepp på den ryskspråkiga minoriteten i Donbass.
– Jag föredrar att prata med mina släktingar som bor i Ukraina om vad som händer där.
TT: Upplever du att man vågar prata fritt om kriget?
– De första dagarna förstod inte folk vad som hände, de mådde dåligt och diskuterade inte så mycket. Men nu har de börjat prata mer.
Hon hävdar att hon känner flera med ukrainsk bakgrund som stöder kriget.
– Själv står jag i mitten, jag är för fred och vill inte ha krig, jag önskar att de ska hitta en kompromiss och avsluta det hela, säger Natalja.
"Nära band till myndigheterna"
Bilden av att människor i Ryssland skulle ha börjat prata mer öppet om invasionen delas inte alls av Anna och hennes make.
Enligt dem gick det tidigare att diskutera politik betydligt mer fritt med personer i ens närhet. Nu måste de i stället vara selektiva och tänka sig för.
– Det beror helt på vem du talar med om den här situationen vi upplever nu. Jag kan till exempel prata med mina tjejkompisar om det, säger Anna.
– Men min man kan inte diskutera det med sina vänner i Moskva eftersom vissa av dem har nära band till myndigheterna.
TT: Om en journalist skulle ha kommit fram till er så här i Ryssland och ställt frågor, hade ni svarat då?
– Det vet jag inte, säger Anna.
– Nej, svarar hennes make.