– Herr president, det förflutna är en tung börda som vi tvingas bära än i dag. . . Jag bjuder in er, här och nu, för att be om ursäkt till den afrikanska kontinenten.
Den senegalesiska aktivisten Cheikh Falls uppmaning till Frankrikes president Emmanuel Macron den 8 oktober möttes av applåder från de cirka 3 000 åhörare, främst unga afrikaner, som samlats i Montpellier.
Mötet, kallat "Nouveau sommet Africa-France", liknade inte något av de regelbundna toppmöten som Frankrike hållit med Afrika de senaste årtiondena. I stället för statschefer träffade Macron unga afrikanska aktivister, entreprenörer och intellektuella som inte skrädde orden i sin kritik mot Frankrikes inflytande på kontinenten.
– Problemet för Frankrike är att just de målgrupper som man försöker nå, de unga och välutbildade med stark köpkraft, är de som är mest kritiska. De ser fortfarande Frankrike som en postkolonial makt, säger Paul-Simon Handy, analytiker på den afrikanska tankesmedjan Institute for Security Studies (ISS).
Emmanuel Macron, den första presidenten som är född efter att Frankrike förlorat sin sista koloni i Afrika, är smärtsamt medveten om detta. Redan sex månader efter att han svurits in höll han ett numera berömt tal till studenter i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou.
– Frankrike har inte längre någon politik för Afrika, sade den då 39-årige presidenten.
Med talet, som uppmärksammades världen över, ville Macron framhäva att den gamla tidens syn på Afrika som underlägset var förbi. Hädanefter skulle relationen vara mer jämlik, lovade presidenten.
Symboliska handlingar
Aktivisten Cheikh Fall fick aldrig någon ursäkt på mötet i Montpellier. Macron har däremot gjort flera andra symboliska eftergifter.
Han har erkänt hur Frankrike gjort sig skyldig till övergrepp när Algeriet försökte frigöra sig kolonialstyret. Han har också beställt och offentliggjort en utredning som visar hur Frankrike hade kunnat göra mer för att hindra folkmordet i Rwanda 1994. En liknande utredning ska också lägga korten på bordet om Frankrikes inblandning i mordet på Burkina Fasos antiimperialistiske ledare Thomas Sankara 1987.
Macron har också återlämnat flera viktiga artefakter som stulits från de gamla kolonierna och lovade i Montpellier att fler konstskatter ska komma hem till Västafrika.
– Symboliska handlingar är otroligt viktigt. Kina och andra länder som nu gör massiva satsningar i Afrika tjänar mycket på att inte ha någon kolonial historia där. Frankrike har ett enormt arbete kvar att göra på den fronten, säger Paul-Simon Handy.
Räds generationsskifte
Carina Gunnarson, forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) med inriktning på fransk Afrikapolitik, framhäver att den franska närvaron i Afrika försvagats under längre tid.
– Det beror delvis på att man har fått ökad konkurrens från andra aktörer som Kina. Men också på att de personliga band som länge funnits mellan franska och afrikanska presidenter blivit svagare allt eftersom generationerna bytts ut, säger hon.
Ängsligheten över att förlora gamla allierade syntes när den franskvänlige Idriss Déby, Tchads president, plötsligt dödades i strid i april.
Trots löftet i Ouagadougou om att Frankrike ska hålla sig borta från afrikanska länders politik flög Macron snabbt till Tchad för att stötta Débys son, Mahamat Idriss Déby, på dennes väg till makten. Författningen avskaffades, parlamentet upplöstes och regeringen avsattes. Agerandet fördömdes av många tchadier, som kallade det en kupp.
– Det var kortsiktig pragmatism. Frankrike har förlitat sig på Idriss Déby, som varit en viktig allierad för de franska styrkorna i Sahel, där de inte bara slåss mot terrorister utan också bekämpar illegal migration till Europa. Att säkerställa en vänligt inställd regim bedömdes vara viktigare än att verka för demokratisk utveckling, säger Paul-Simon Handy.
– Men i det långa loppet tror jag att man satsat på fel häst genom att stötta en autokratisk regim som inte har invånarnas stöd.