Tänk er Socialdemokraterna och Moderaterna på bara tio procent – tillsammans – i ett riksdagsval.
Eller ett USA-val utan Republikaner och Demokrater – för andra gången i rad.
Så är läget i Frankrike där de senaste 50 årens dominerande två partier ligger nästan osannolikt lågt i opinionsmätningarna inför den första presidentvalsomgången på söndag.
Allra värst är det för Socialistpartiet (PS), vars kandidat Anne Hidalgo till och med riskerar att få färre röster än sin kollega från Kommunistpartiet.
– Siffrorna är verkligen förbluffande, konstaterar statsvetaren Brice Teinturier från opinionsinstitutet Ipsos på en digital pressträff med svenska journalister.
Fiasko för Hidalgo
Men han är inte förvånad.
Partiet har misslyckats totalt med sin analys av den senaste presidentperioden, under den allt mer impopuläre François Hollande 2012–2017. I brådskan med att ta tag i kritiken i stället för att poängtera de positiva bitarna har man framstått som ett förlorarparti.
Vänsterväljarna har främst sökt sig till Jean-Luc Mélenchons Det okuvade Frankrike (FI), medan högerflygeln anslutit sig till president Emmanuel Macrons Republiken på väg (LREM).
Klimatpolitiken har man tappat till miljöpartiet EELV, som man dessutom inte kunnat enas med om en gemensam kandidat, trots ett annars nära samarbete.
Att utse Hidalgo till kandidat blev därtill ett rejält fiasko.
Borgmästaren i Paris verkade annars perfekt, med tanke på sin oväntat stora seger i regionalvalet 2020. Men Paris är inte Frankrike.
– Hidalgo har inte varit redo. Hon uppfattas som någon som inte förstår landsbygden, säger Teinturier.
Bakslag för Pécresse
Att även högerpartiet Republikanerna (LR) har stora problem inför valet är mer överraskande.
I december såg den utvalda kandidaten Valérie Pécresse till och med ut att verkligen kunna utmana Macron om segern.
På senare tid har hon dock gått kräftgång i opinionen och rasat till en femteplats just nu, med inte ens stöd av tio procent. Kritikerna anser att Pécresse försökt lägga sig för mycket till höger för att locka väljare från ytterhögerns Marine Le Pen och Éric Zemmour. I kombination med trista valmöten har det fått de mer moderata väljarna att titta åt annat håll.
Siffrorna från Ipsos är tydliga. Av de väljare som röstade på LR:s dåvarande kandidat François Fillon i valet 2017 sade i december 52 procent att de tänkte rösta på Pécresse och 24 procent på Macron. Nu är det jämnt skägg: 36 för Pécresse mot 35 för Macron. Informellt talas om att partiet redan har gett upp och siktar på parlamentsvalet i sommar i stället.
Brice Teinturier ser Pécresse som chanslös i presidentkampen.
– Hon ligger alldeles för svagt till. Det är omöjligt för henne att ta in så mycket, säger opinionsexperten.
Jämnt i toppen
Allt talar för årets val blir en repris på 2017 med Macron mot Le Pen i en avgörande andra omgång. Macron har stadigt toppat opinionsmätningarna, medan Le Pen i valspurten dragit ifrån övriga motståndare i kampen om andraplatsen. Närmaste konkurrenten är vänsterveteranen Jean-Luc Mélenchon.
– Han kan öka och samla mer stöd, men trots allt tror jag att han kommer att vara efter Le Pen, gissar Teinturier.
Hennes spurt har till och med varit så framgångsrik att Macrons seger inte längre ses som given. Presidenten kritiseras hårt för regeringens flitiga användande av konsulter, inte minst från amerikanska McKinsey, som anklagas för att inte ha betalat tillräckligt i skatt.
Den fördel Macron hade av vara statschef i ett osäkert internationellt läge, med Rysslands krig i Ukraina, tycks också ha avtagit.
– Kriget i Ukraina oroar, men är inte längre något som har en så stor inverkan på hur folk tänker rösta i valet, säger statsvetare Teinturier.
Trötta stannar hemma?
Mycket kan avgöras av valdeltagandet. Två krafter står mot varandra: kan Le Pen få soffliggarna att verkligen rösta? Och kan Macron få mer återhållsamma väljare att stödja honom för att hålla extremhögern borta från makten?
Röstandet befaras bli lågt.
– Det är ett land där folk är trötta och oroliga, snarare än arga. Orsaken är framför allt två år av pandemi, men inte bara det. Där finns också en större demokratisk trötthet, med en djupgående desillusionism gentemot det politiska systemet och politikerna, säger Brice Teinturier.
