Istvan Kormendi föddes tre år senare och studerade till läkare vid universitetet i Budapest när Tyskland invaderade Ungern i mars 1944. Han skickades ut på tvångsarbete, tillsammans med tusentals andra judar.

– Jag hade med mig två matkonserver – och två böcker som tillhörde kurslitteraturen vid universitetet, säger han i en intervju med nyhetsbyrån AFP.

Han berättar att han fick dölja sitt ursprung för klasskamraterna, eftersom judar inte längre fick studera vid universiteten. Under andra världskrigets slutskede gömde han sig i Budapest, en gång hjälpte han en SS-soldat som han såg ligga blödande på gatan.

– Jag tänkte inte på att han var fienden och att han antagligen hade skjutit ihjäl mig om han hade vetat att jag var jude, säger Kormendi.

Efter kriget återupptog han studierna och i början av 1950-talet blev han färdig läkare.

– Vid den tiden fanns det inga stora kliniker på samma sätt som det finns nu. Alla läkare skötte mottagningarna i sina hem, säger han.

Under pandemin har hans läkarmottagning inte kunnat hålla öppet som vanligt. Istvan Kormendi har omkring 300 patienter listade hos sig, vissa har gått hos honom hela livet.

– Jag gillar inte riktigt att ha kontakt med patienterna annat än personligen. Det är väldigt viktigt för relationen. Men det här är min passion och jag vill gärna fortsätta behandla mina patienter så länge jag kan, säger han.