Innan pandemin var Codogno en relativt okänd stad. Med sina 15 000 invånare är den med italienska mått mätt en småstad och tågen stannar sällan på den anspråkslösa stationen. Men den 20 februari hände något som skulle ändra på det.

– Jag minns att telefonen ringde sent på kvällen. De ville prata om en ung man på sjukhuset och jag blev lite irriterad till en början, säger Codognos borgmästare Francesco Passerini leende till TT:s utsända.

När han fick beskedet att det inte var lunginflammation – utan det nya coronaviruset – som mannen led av släppte irritationen. Passerini blev tyst.

– Jag tror att jag stod med luren i handen i nästan 30 sekunder innan jag fick fram något.

"Modiga medborgare"

Borgmästaren samlade sig och tillbringade natten i telefon. Redan klockan 9 morgonen därpå meddelade han att staden var i karantän och att ingen fick lämna kommunen under några omständigheter.

Codogno brukar kallas Italiens "ground zero" för coronasmittan och var den första staden i landet att sättas i karantän. Trots det dog 300 människor av covid-19 här – men i dag har man inget registrerat fall.

– Tacka Gud och Codognos modiga medborgare för att vi sitter här i dag, säger Passerini.

Några som inte reagerade lika snabbt är kommunen Bergamo, tio mil norr om Codogno. Det skulle dröja ända till den 8 mars innan staden införde utegångsförbud och det visade sig bli förödande.

På kyrkogården ligger de nygrävda gravarna tätt. De markeras av varsin improviserad trärektangel, en metallstång med ett nummer och antingen en enklare gravsten, eller i de fall som det inte har hunnits med – en laminerad pappersskylt. Här vilar några av de 6 000 av Bergamos 150 000 invånare som dött i covid-19. De flesta döda har dock ännu inte fått plats.

"Förbannade munskydd"

"Robi" Diego Amaddeo går runt bland gravarna för att se om han hittar några bekanta.

– Han där blev bara 40, säger han och pekar på en namnlapp där plasten börjat släppa och som börjat krusas av vätan.

På andra sidan graven vaggar två äldre kvinnor med pennkjolar och permanentade hår beslutsamt fram med buketter i händerna.

– Men det är ju Robi! utbrister en av damerna.

Robi rynkar på pannan tills hon drar ner munskyddets ljusblå tyg.

– Ah Giuglia!

De två bekanta småpratar ett tag innan damerna drar upp munskydden för att fortsätta vidare.

– Dessa förbannade munskydd. Det går inte att känna igen folk på det här sättet, säger Robi, som dock berättar att samtalet var ett välkommet fragment av normalitet eftersom liknande möten nyligen mest var förknippade med skräck.

– Ett tag vågade jag inte fråga folk jag mötte hur de mådde. Jag var rädd att jag skulle få höra om ännu ett dödsfall, en pappa, en bror, en bästa vän, som dött. Men nu, nu börjar vi leva igen.

Inga kindpussar

Sedan är det dags för Robi att gå mot bilen som ska ta honom tillbaka till stadens liv och larm. Hans restaurang som varit stängd i nästan två månader har nyligen slagit upp portarna och bokningarna har så sakteliga börjat trilla in igen.

Återöppnandet i norra Italien har skett pö om pö och varierat mellan regioner och kommuner. I Codogno och Bergamo tilläts invånarna att lämna sina hem först i maj efter många långa veckors isolering. Restauranger och barer har öppnat gradvis men fortfarande måste ett avstånd på minst en meter hållas inomhus och munskyddet sitta på när detta inte kan garanteras.

– Och vi kan inte kindpussas! utbrister Robi, och gestikulerar med hopknipna fingertoppar som bara italienare kan.