Moralpolisens ofta brutala sätt att bland annat kontrollera slöjtvånget är en förenande kritik i de massiva protesterna i Iran.

Utspelet från chefsåklagaren Mohammad Jafar Montazeri om moralpolisens framtid fick internationell återklang på söndagen. Kommentaren kom som svar på en retorisk fråga från en reporter.

Rouzbeh Parsi, programchef på Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram, har granskat Montazeris utspel och ser olika möjliga tolkningar.

– Någon inte så genialisk person kanske tror att detta räcker som signal till folk på gatorna. En mer optimistisk tolkning, om man så vill, är att det här ett sätt att kratta manegen för någon sorts kursändring i denna sakfråga. Men då inställer sig frågan, är det praxis man ändrar på eller rör det sig om en institutionell förändring. Kommer moralpolisen att vara mindre hårdför eller kommer den att upphöra att existera? undrar Parsi.

Inte polisiärt

Signaler från ledningen i Teheran, bland annat från ordförande för det revolutionära kulturrådet, har tidigare gjort gällande att slöjtvånget inte är en polisiär fråga.

– Men uppgiften för staten att värna om det som man ser som samhällelig moral och vandel, där slöjan ingår, kommer inte att försvinna, säger Parsi. Han konstaterar att klädkod för kvinnor har varit delvis påtvingat i Iran nästan hundra år. En förändring skulle vara därför vara ett stort framsteg för kvinnor i landet.

– Kritiken mot slöjtvånget specifikt, som triggat protesterna, delas av många människor – även många som är religiösa. Det finns många som vill ha sin slöja, men de vill inte ha den associerad med statens slöjtvång. Därför har slöjfrågan fungerat som ett kitt som hållit ihop protesterna, säger Parsi.

Protesterna i Iran ser ut att ha börjat minska i styrka. Många som deltagit i demonstrationer har inte tid, kraft eller kanske mod att fortsätta protesterna.

Postrevolutionärt samhälle

Men de regimkritiska manifestationerna har samtidigt visat på ett djupare missnöje än slöjförbudet.

– Iran är ett postrevolutionärt samhälle och har så varit i flera årtionden. Det är staten som släpat efter och envisats med att insistera på att det till exempel inte finns homosexuella eller kvinnliga ensamhushåll i landet. Detta gäller många frågor. Staten försöker hela tiden att lappa och laga sitt ideologiska skynke för att slippa se att samhället befinner sig någon helt annanstans är där regimen vill att den ska vara, säger Rouzbeh Parsi.