Reykjavik är en idyllisk liten huvudstad, men helvetet börjar strax utanför. Eller åtminstone kan det kännas så.
Bara några kilometer österut dyker de första geotermiska områdena upp. I Hveradalir sprutar het gas rakt upp ur marken, kokande vatten rinner över stenarna och leran bubblar av aktivitet. Det stinker svavel. Men den som försöker väja undan de läbbiga gaspuffarna hamnar lätt farligt nära gurglande underjordiska hål.
Varmvatten i kranarna
Strax intill ringlar sig gigantiska rörledningar över marken och runt mörka byggnader som tornar upp sig. Här ligger Hellisheidi, ett av världens största geotermiska kraftverk.
Förenklat innebär arbetet här helt enkelt ta tillvara den "gratis energi" som bubblar upp ur marken och använda den till el och vatten.
Exempelvis varmvattnet i Reykjaviks kranar kommer till stor del direkt från heta källor. Eller snarare behöver det först kylas ned. Det underjordiska vattnet kan under tryck ha temperaturer på över 400 grader – vilket förklarar varför det så ofta exploderar upp i de omtalade gejsrarna.
– 100 procent av vår elektricitet och värme kommer från förnybara källor, säger Nótt Thorberg stolt.
"Titta tillbaka"
Hon jobbar på det isländska klimat- och miljösamarbetet Grænvangurs internationella satsning Green by Iceland, som hoppas att Islands lösningar kan spridas över världen i den gröna omställningen.
TT: Skeptiker kan ju invända att det är lätt för er att säga, när ni så enkelt plockar er energi direkt ur marken?
– Mitt svar på det är att titta tillbaka 100 år, då Island var ett av världens fattigaste länder, säger Thorberg.
Redan på den tiden hade islänningarna sina älskade geotermiska bad, samlingsplatser som finns lite överallt där folk möts och badar i hett källvatten. Men i övrigt togs den vulkaniska aktiviteten inte till vara – i industrialiseringen hade Island anammat samma fossila bränslen som alla andra och var beroende av importerad olja och gas.
"Inte lätt i början"
Thorberg ser paralleller med dagens situation i många länder. Den fossila energin är inarbetad, det man är van vid, ofta billig. Men Island är ensligt beläget. Frågor om energisäkerhet och självförsörjning – som har fått ny global aktualitet i och med Ukrainakriget – blev stora i Reykjavik redan i början av 1900-talet. Islänningarna började leta efter sätt att bryta beroendet av fossil import över lynniga världshav.
– Det var inte lätt i början. Den politiska debatten blev intensiv. Morgontidningarnas förstasidor på 1930-talet handlade om för och emot geotermisk energi, säger Thorberg.
Krisen 1973
Bland annat det vulkanrika Italien hade börjat utveckla sådan teknik. Men det mesta fick islänningarna göra själva.
– Det tog decennier att lära sig. Det var först vid oljekrisen 1973 som våra förnybara resurser rullades i gång i full skala.
I dag kommer ungefär två tredjedelar av Islands elproduktion från vattenkraft och en tredjedel är geotermisk. Med en liten befolkning och sådana tillgångar har man råd att låta energin flöda.
Elkonsumtionen per person har länge varit mycket högre än EU-snittet. Och gatorna i centrala Reykjavik är alltid snö- och isfria eftersom de har "golvvärme" i form av hetvattenslingor.
Gynnsam kalkyl
Överflödet kommer också väl till pass i isländska satsningar på koldioxidinfångning och andra omtalade tekniker mot klimatförändringarna. Ett argument mot sådan teknologi är att den är ineffektiv, vilket i många länder innebär nya utsläpp i jakten på att städa upp de gamla.
På Island blir kalkylen mer gynnsam. Ett stenkast från kraftverket i Hellisheidi ligger Orca, en testanläggning i företagen Carbfix och Climeworks regi som fått global publicitet. Den fångar upp den bistra vinden för att "skörda" luftföroreningar. Med hjälp av en tryck- och värmeprocess kan koldioxid separeras ur luften, göras till vätska som sedan pumpas ner i basalt där det mineraliseras. Utsläpp kan förvandlas till sten.
Geely på etanol
Eller till sprit. CRI (Carbon Recycling International) är en annan isländsk satsning som gör om koldioxid och väte till metanol, en alkohol som växer snabbt som bränsle världen över. CRI:s första anläggning startades 2011, söder om Reykjavik vid turistmålet Blå lagunen.
– Vi hade en testflotta bilar som vi körde på 100 procent metanol. En del av dem, Geely-bilar, kör vi fortfarande, säger Kristjana Kristjánsdóttir, marknadschef på CRI.
Hon berättar att det nu finns pilotanläggningar i fler länder, bland annat Sverige och Kina. En del färjor i exempelvis Östersjön har börjat gå på metanol.
– Och det finns många rederier som har beställt sådana containerfartyg, enligt Kristjánsdóttir.
I mixen
I väntan på att sådan teknik kan komma att skalas upp runtom i världen reser Nótt Thorberg flitigt i Europa, för att understryka att stora delar av vår kontinent är en geotermisk zon.
– Jag vet att rysk gas har använts mycket för att värma era bostäder i centrala Europa, även i södra Sverige, säger hon.
– Jag har sett beräkningar på att ungefär hälften av energibehovet i Europa går till att värma eller kyla hus. Det finns otroliga möjligheter att ta in mer geotermisk energi i den mixen.
