Andreina Rosalba vankar runt i sitt hus och gråter. Det bruna vattnet når henne upp till anklarna. Badrumsdörren går inte att öppna – golvet är fullt av kompakt lera som har lagt sig som en tjock kil.
– Titta på det här. Allt är förstört, jag har ingenting kvar, utbrister hon och slår ut med armarna.
På köksgolvet flyter en sandal bredvid det omkullvälta kylskåpet. I sovrummet är det fint broderade sängöverkastet till hälften nedsänkt i lera. Väggarna bär vittne av natten: nästan en meter från golvet är de täckta av brun sörja.
När vattnet från floden Misa sent på torsdagskvällen började strömma in i huset låg Andreina Rosalba och sov. Ett telefonsamtal från sonen väckte henne abrupt: “Mamma, åk därifrån."
– Han sa åt mig att rädda bilen och ta mig till grannen som bor ovanpå. Jag visste ingenting, förstod ingenting, säger 73-åringen.
Sveptes ur sin mors armar
Enligt italienska medier har minst tio människor omkommit i de plötsliga skyfallen i regionen Marche. Tidningen La Repubblica uppger att ytterligare omkring 50 personer skadats och att hundratals hus står under vatten. Flera personer saknas fortsatt, däribland två barn. En kvinna som var ute och körde lyckades ta sig ur bilen tillsammans med sitt åttaåriga barn, men väl ute slets barnet ur mammans armar och sveptes i väg av vattenmassorna.
I en korsning mitt i Senigallias centrum står en ambulans parkerad. De två ambulansförarna är uppgivna.
– Det är inte första gången det här händer. Än så länge vet vi ingenting. Vi vet inte hur många som är skadade och vi vet inte vad vi ska göra nu.
Även 2015 drabbades staden vid Adriatiska havets kust av förödande skyfall. Då var det i första hand den andra sidan av Senigallia. Men den här gången är det värre. Under några få timmar uppmättes lika mycket regn som i vanliga fall faller under loppet av sex månader, rapporterar italienska medier.
Varning räckte inte
Marco Lorenzetti, som sedan fredagens morgontimmar försökt skopa ned lervatten i överfulla brunnar, är arg och uppgiven. Oförutsedda oväder tycks bli allt vanligare i regionen, säger han.
– Jag vet bara att sådant här händer allt oftare på grund av klimatförändringarna. Miljökatastrofer som sker för att människan har varit där de inte borde, byggt där de inte borde.
Invånarna i Senigallia, en liten semesteridyll med flodmynningar omskrivna av Niccolò Machiavelli, togs på sängen av torsdagsnattens syndaflod. Kommunstyret hade hunnit skicka ut en varning – på medelhög nivå – tidigt torsdag kväll, men skyfallet som följde blev kraftigare än någon hade förutspått. Floden Misas dammluckor kunde inte stå emot.
– Senigallia är inte längre Senigallia, utbrister en kvinna i färd med att rensa bort ett sammelsurium av gyttjiga kvistar och plastskräp från sin uppfart.
Hennes fötter syns inte, byxorna är dränkta i brun lera.
"Mitt liv är över"
Två gator bort öppnar Andreina Rosalba nätdörren till sin trädgård och släpper ut ett kvidande läte. Först när gryningen kom på fredagsmorgonen insåg hon katastrofens omfattning.
– Min trädgård, som jag skötte om som om den vore mitt barn. Mitt hus … Vad ska jag göra? Hur fixar jag det här med min lilla pension?
Av gräsmattan och rosenrabatten syns inga spår. Allt är täckt av ett tjockt lager lera.
– Mitt liv är över, säger hon med bruten stämma.
Liksom många äldre italienare lever Andreina Rosalba på en minimipension om 500 euro. På statlig hjälp vågar hon inte hoppas.
– Regeringen, ja, vad gör de egentligen? Ingenting, säger hon och greppar sopkvasten som får agera tillfällig vattenskrapa.
Regeringen utlovar stöd
Kort efter att förödelsens omfattning stod klar på fredagen utlovade Mario Draghi, som leder ett italienskt övergångsstyre fram till nyvalet den 25 september, en omedelbar nödhjälp om fem miljoner euro till de drabbade områdena.
– Regeringen kommer att göra allt som står i vår makt för att hjälpa familjer och företag i det här området, sade Draghi under ett besök i Senigallia på fredagskvällen.
För tvåbarnsmamman Laura Lenghi är det en klen tröst.
– Jag kan inte ens tänka just nu. Bara svära, säger hon.
Barnen skickade hon i väg till morföräldrarna så fort regnet tilltog. Medan räddningshelikoptrarna surrar ovan Senigallia fortsätter hon att hinka vatten ur sin översvämmade lägenhet. På vardagsrumsgolvet flyter barnens studsbollar, blåa och röda, i bjärt kontrast mot allt det lerbruna.
– Jag är ensamstående med två barn. Hur fixar jag det här?
