Han var i skolan när han såg helikoptern och hörde explosionerna som skulle förändra hans liv för alltid. Över 300 människor dödades och staplades i massgravar när rebeller från Herrens motståndsarmé (LRA) gick till attack mot Daniel Ocens hemby. Den då sexårige pojken tvingades fly till fots för att komma till ett flyktingläger i norra Uganda – där han växte upp åtskild från sin familj och tvingades lära sig ett helt nytt lokalt språk.
– Min bästa vän dödades och många andra kompisar fördes bort. Jag var ständigt rädd för vad som skulle kunna hända, drömde mardrömmar och var traumatiserad, säger Ocen till TT över telefon från Uganda.
– Jag blev ett gatubarn, gick från att ha en familj som gav mig mat på en tallrik till att behöva stjäla för att överleva. Till slut hamnade jag i fängelse.
Spred skräck
Herrens motståndsarmé har terroriserat delar av centrala Afrika sedan Yoweri Museveni tog makten i Uganda 1986. Numera är gruppen i princip besegrad, även om viss aktivitet fortsätter och grundaren Joseph Kony är på fri fot.
Under årens lopp har tusentals barn förts bort av LRA – en av dem var Dominic Ongwen. Han var i tioårsåldern när han kidnappades och tvingades bli barnsoldat. Han steg snabbt i graderna och fick med tiden en ledande roll i det våld som har präglat en hel generation som vuxit upp i Uganda.
Själv hävdar Ongwen att han tvingades äta bönor blandade med blod från de första människor han dödade och att han är ett offer och ingen förövare. Men enligt Internationella brottmålsdomstolen (ICC) måste Ongwen hållas ansvarig för de fruktansvärda brott som han begick som befälhavare för LRA i norra Uganda.
Dömd av ICC
Mord, grov våldtäkt, slaveri, bortförande av barn, tortyr och plundring finns bland de 61 åtalspunkter som den nu 45-årige Ongwen har dömts för. Förra veckan meddelade ICC att straffet blir 25 års fängelse – det kunde dock ha blivit livstid, men enligt domaren tog man hänsyn till Ongwens personliga lidande.
Under rättegången har Ongwen påstått att han fortfarande har svårt att sova på grund av sin tid inom LRA och att han inte hade någon möjlighet att stoppa övergreppen.
– Varje gång jag får en hallucination hör jag pistolskott, jag hör människor prata. Jag ser kroppar framför mig, människor jag har dödat, människor som jag har slaktat, har Ongwen sagt till ICC:s domare i Haag.
Daniel Ocen välkomnar domen. Men han menar att det inte finns något straff i världen som kan väga upp för den ihållande våldskampanj som har berövat så många människor möjligheten till liv och försörjning i Uganda.
– Det skänker en viss lättnad att Ongwen hålls ansvarig för sina handlingar, men det räcker inte på långa vägar med tanke på vad han har gjort, säger Ocen.
– Rebellernas våldshandlingar har skadat hela det ugandiska samhället och i det har Ongwen varit central. Så många unga människor lider på grund av honom.
Djupa ärr
I fängelset kom Daniel Ocen i kontakt med War Child, som ger stöd till krigsdrabbade barn, och fick hjälp att ta de första stegen mot en ny framtid. I dag jobbar han själv för organisationen och använder sin egen historia för att motivera unga att kämpa för att komma tillbaka till ett normalt liv.
Men det är svårt – särskilt för de som har deltagit i gerillans brutala strider och attacker, enligt Ocen. Han anser att Ugandas regering inte gör tillräckligt för att rehabilitera barnsoldater.
– Det handlar om människor med djupa ärr. Vissa har förvandlats till robotar och blivit våldsamma seriemördare. Drogmissbruk och självmord är vanligt och det behövs omfattande psykologiska insatser, säger han.
– Var ska de börja någonstans? De har förlorat allt och i många fall betraktar också samhället de här personerna med stor misstänksamhet.
Motståndskraftiga
Det finns dock goda möjligheter att återanpassa tidigare barnsoldater till ett normalt liv, enligt Minja Peuschel som är chef för katastrofenheten på Rädda Barnen i Sverige. Men det kräver resurser, kapacitet, kunskap och långsiktiga insatser.
– Barn har en otrolig resiliens, så med rätt insatser finns stora möjligheter för dem att återgå till samhället. Men ofta är det arbetet inriktat på korta akuta insatser och i de här fallen krävs tid, säger hon.
Det bästa sättet för återanpassning är enligt Peuschel att rikta in sig brett mot civilsamhället och skapa möjligheter till försörjning, utbildning och försoning.
– Regeringar och hjälporganisationer jobbar mer och mer med att ge ett ganska brett stöd. Vi vet att alla barn som befinner sig i konfliktområden kan påverkas mycket även om de inte direkt har deltagit i strid.
Kan indoktrineras
Ibland har barnen rekryterats genom tvång och kidnappning, medan andra kan ha sökt sig till de väpnade grupperna av fri vilja eller för att undgå en verklighet som är ännu värre. Oavsett kan de mötas av repressalier när de återvänder.
– Barn indoktrineras lättare än vuxna och kan tvingas göra saker som äldre personer aldrig skulle gå med på. De kan drogas för att bryta ner spärrarna, vilket gör dem helt livsfarliga och därför ses de som ett effektivt vapen av grupperna, säger Peuschel.
– Men de kan också känna gemenskap i de väpnade grupperna, vilket måste tas i beaktande när de lämnar. Tonåringar kan ha stigit i rang och då kommer deras egen upplevelse inte att överensstämma med bilden av dem som barn som det är synd om.