Tusentals döda i skoningslösa strider under några veckor i september.

Ett kompromisslöst krig efter Sovjetunionens fall i början av 1990-talet, med över 30 000 dödsoffer.

Konflikten om den omstridda regionen Nagorno-Karabach är ett hot för hela området, konstaterar utrikesminister Linde (S) efter besök i både Armenien och Azerbajdzjan. Resan i konfliktregionen är en del av de svenska ansträngningarna som ordförandeland för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).

Toppmöten i huvudstäder

– Det har varit en frusen konflikt i många år, nu visar det sig hur farligt det är med sådana, då den blossade upp igen 2020 med tusentals döda, säger Linde efter avslutade möten med premiärminister, president och utrikesminister i Armeniens huvudstad Jerevan på tisdagen.

Då hade hon genomfört en liknande samtalsrunda med ärkerivalen Azerbajdzjans ledning i Baku.

Hennes uppdrag är ett av de svårast tänkbara. Ett djupt rotat hat, där nationella, etniska och religiösa tillhörigheter har utnyttjats, skapar en livsfarlig motsättning. Samt det plågsamma arvet från Sovjetunionen.

På ena sidan står Azerbajdzjan, där Nagorno-Karabach formellt ligger. Azererna får stöd av Turkiet. Men en majoritet av befolkningen i området är armenier. Armenien, som är nära allierat med Ryssland, anser att området borde inlemmas i landet.

Det korta men dödliga kriget om Nagorno-Karabach stoppades med ett eldupphör under rysk ledning i november.

Minimalt förtroende

Linde är realist efter att ha mött parterna på högsta nivå, och är förståeligt bekymrad.

– Vi välkomnar förstås eldupphöret, men det innebär ingen hållbar lösning. Förtroendet mellan parterna är mycket lågt, säger hon på telefon från flygplatsen i Jerevan.

Med sig, i de känsliga samtalen, har hon ”två verktyg”:

– Vi har en särskild representant, ambassadör Andrzej Kasprzyk från Polen, som har varit verksam i regionen i 25 år och som känner till varenda nyans.

Fredsbevarande styrkor

Det andra verktyget är direkta insatser som är viktiga för förtroendeskapandet.

– En möjlighet är att skicka fredsbevarande soldater som bevakar gränsen. För närvarande är det ryska soldater, omkring 2 000, som sköter uppdraget i fem år framåt.

I de inledande försöken att nå något slags förtroende finns också tillgången till vattenresurser i området. Samt att döda, och kvarlevor av krigets offer, kan hämtas från krigsskådeplatsen och återbördas.

Sedan höjer Linde blicken om konflikten som har geopolitisk återklang, och där ser det ganska mörkt ut. OSSE:s så kallade Minskgrupp som försöker förhandla fram en lösning. De tre ordförandeländerna USA, Ryssland och Frankrike har svårt att komma överens med parterna om de första stegen framåt.

Demokratiskt underskott

Motsättningarna mellan huvudstäderna Jerevan och Baku är cementerade, och det förstärks av det politiska läget i de två länderna. Armenien ser en viss demokratisk utveckling, som fått viss styrka av den så kallade sammetsrevolutionen 2018, enligt Linde.

– Men vi ser inte direkt en demokratisk utveckling i Azerbajdzjan där man fortfarande har ett auktoritärt styre, konstaterar hon och understryker att hennes besök också har involverat civilsamhället, inte minst kvinnliga representanter.

TT: Lyssnar parterna?

– Det är mycket känslosamt. Vartenda ord man säger, varenda person man träffar blir ett bevis på att "här har ni tagit parti för ena sidan, och inte den andra", resonerar Linde.

Finns det en möjlighet att du kommer att sitta i förhandlingar med representanter för de två länderna på var sin sida?

– Jag tror att det är att ha för höga förhoppningar om att nå ett fredsavtal under detta år. Men jag tror definitivt att vi ska kunna genomföra ett antal förtroendeskapande åtgärder.