Vad är Nagorno-Karabach?
Ett bergsområde i Kaukasien som formellt tillhör Azerbajdzjan, men som i praktiken är en utbrytarregion under Armeniens vingar, med i huvudsak armenisk befolkning. Den självstyrande lilla bergsenklaven omges helt av Azerbajdzjan och har upp emot 150 000 invånare. Den största staden heter Stepanakert (ett armeniskt namn från Sovjettiden – Azerbajdzjan kallar staden Chankendi).
Varför är det strider om området?
Konflikten har stora nationalistiska förtecken och bägge länderna gör historiska anspråk på det. Azerbajdzjan anser principiellt att Nagorno-Karabach är ett ockuperat område som tillhör Azerbajdzjan – vilket det också formellt gör. Armenien vill att området blir armeniskt eller åtminstone står under armeniskt inflytande, och vill ta den armeniska befolkningen i försvar. Karabacherna som styr hoppas främst på självständighet och att deras självutropade statsbildning – republiken Artsach – erkänns av någon.
Varför är ingen nöjd med gränsdragningen?
Det var Sovjetledaren Josef Stalin som på 1920-talet splittrade området med administrativa och kontroversiella gränsdragningar: Nagorno-Karabach blev en del av den sovjetiska delrepubliken Azerbajdzjan precis som Nachitjevan, som än i dag är en stor azerisk enklav som omges av Armenien.
Historiskt har området i stort stått under olika stormakters kontroll. Det erövrades av kejsardömet Ryssland år 1813 och redan inom de ryska gränserna började det skava mellan kristna armenier och muslimska azerier. Vid den ryska revolutionen blev bägge länderna självständiga för en tid och började strida om var gränserna skulle dras, innan de bägge kom att tas upp i Sovjetunionen.
När Sovjetunionen föll samman i början av 1990-talet och länderna blev självständiga på nytt drogs de in i ett regelrätt krig. Omkring 30 000 människor, varav en majoritet azerier, dödades och hundratusentals armenier och azerier drevs på flykt åt olika håll. En vapenvila ingicks och man påbörjade fredsförhandlingar – som ännu inte resulterat i något avtal.
Varför blossar striderna upp nu?
De senaste veckornas strider är de blodigaste sedan 1994. De inleddes i juli och tog rejäl fart i september. Länderna anklagar varandra för att ha börjat och deras ledare växlar ödesmättade ord om att situationen ska avgöras.
Azerbajdzjans president Ilham Aliyev har sagt att landet måste ta saken i egna händer efter många år av misslyckad diplomati.
– Det är en stor skillnad jämfört med 90-talet, att länderna nu är rustade till tänderna. En eskalation av konflikten i dag skulle få mycket förödande konsekvenser, har Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), tidigare sagt till TT.
I bakgrunden står Ryssland och Turkiet. Ryssland har en militär pakt med Armenien och en militärbas i landet, men när också relationer till Azerbajdzjan och söker en viktig medlarroll i Kaukasus. Turkiet ser azerierna som ett turkiskt brödrafolk och utlovar fullt stöd. Det finns också uppgifter om att den turkiska militären skickat rebeller från Syrien till konflikten för att bistå azerierna.
Iran, som gränsar till området i söder, har också intressen att försvara i en regional konflikt.
Vart är situationen på väg?
Ingen av de omgivande stormakterna lär vara intresserade av att konflikten växer till ett storkrig, som Jakob Hedenskog vid FOI bedömde det i en TT-intervju i slutet av september.
Han ser det som möjligt att Ryssland och Turkiet försöker samarbeta kring konfliktlösningen på samma vis som de gjort i Syrien, där de står på varsin sida men förhåller sig till varandra utifrån en gemensam plattform.
Även i konflikten i Libyen står Turkiet och Ryssland på varsin sida och förhåller sig till varandra, vid sidan av västmakters inflytande.
USA, Frankrike och Ryssland försöker också medla genom den så kallade Minskgruppen inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), där Armenien och Azerbajdzjan visar varierande intresse för att delta under brinnande strider.