På kavajslaget bär Olga Kovalkova den belarusiska oppositionens vit-röd-vita flagga. Hon kommer precis från ett möte där hon informerat utrikesminister Ann Linde om läget i det hemland som hon i likhet med flera tongivande demokratiaktivister tvingats lämna.
– De sade att de skulle transportera mig ut ur landet. Jag sade att jag inte ville. De svarade: "Du har inget val."
Tog plats i råd
Kovalkova leder det kristdemokratiska partiet BCD och planerade att själv kandidera i presidentvalet. Tanken var att ett informellt primärval skulle vaska fram en gemensam kandidat för oppositionen men coronaviruset satte krokben för dessa planer.
I stället anslöt sig Kovalkova till Svetlana Tichanovskajas kampanj och tog – sedan oppositionen vägrat godta det officiella resultatet i valet den 9 augusti – plats i styrelsen för det övergångsråd som bildades för att koordinera demokratirörelsens arbete.
Det var också som representant för rådet hon den 24 augusti besökte strejkande arbetare på en traktorfabrik i huvudstaden Minsk.
– När vi kom dit för att stödja arbetarna var kravallpolis redan på plats, förmodligen för att gripa oss, säger Kovalkova.
Frihetsberövad
Rätten beslutade att frihetsberöva Kovalkova i tio dagar. Natten mot den planerade frigivningen fick hon besök.
– Klockan hade blivit 01 när en representant för utredarna kom förbi och sade att de hade nya uppgifter om mig. Då förstod jag att jag inte skulle släppas nästa dag som det var sagt.
Någon sömn blev det inte tal om.
– Väldigt starka lampor var tända i cellen hela natten. Nästa dag, innan jag skulle till rätten, fick jag ingen mat och fick inte duscha. Det är sådana metoder de använder, säger Kovalkova.
Besök från KGB
Rätten bekräftade vad den utmattade Kovalkova befarat: Ytterligare 15 dagars frihetsberövande.
– Jag mådde väldigt dåligt och bad om att få träffa en läkare. I stället kom två agenter från säkerhetstjänsten KGB. De sade åt mig att packa mina tillhörigheter och stoppade in mig i en bil, säger Kovalkova.
Nedtryckt mot baksätet, med en huva över ansiktet, färdades hon mot en okänd destination.
Deporterades till Polen
Klockan hade passerat midnatt när huvan avlägsnades och de polska tulltjänstemännen enligt Kovalkova satte sig i bilen för att diskutera med säkerhetsagenterna. Tillsammans eskorterade de henne över gränsen.
– Det här innebär att det var planerat och koordinerat. Alla de som deltog begick ett brott. Att deportera sin egen medborgare är brottsligt, säger Kovalkova.
Fängslade eller i exil
Av de sju medlemmarna i övergångsrådets styrelse har alla utom en – nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj – frihetsberövats eller tvingats i exil.
– Men rådet fortsätter sitt arbete, säger Kovalkova. Skillnaden är att besluten inte längre tas av styrelsen utan av större strukturer. Det är 10 000 personer inblandade.
Även om regimen skulle lyckas kuva övergångsrådet så kommer inte demokratikraven att tystna, menar Kovalkova.
– Vi kan se hur ett belarusiskt civilsamhälle äntligen växer fram. Studenter samlas, fackföreningarna organiserar, till och med i kvarteren träffas grannarna och självkoordinerar, säger hon och fortsätter:
– Saker börjar förändras och det är omöjligt att vrida tillbaka klockan. Strejkerna och de lokala protesterna vi ser är inte styrda av någon, allt organiseras på gräsrotsnivå. Och samtidigt är belarusierna mer enade än någonsin.
