Den senaste veckan har sammandrabbningar på gränsen mellan Armenien och Azerbajdzjan rapporterats så gott som dagligen. Soldater på båda sidor har dött av artillerield och tusentals azerier har demonstrerat i Baku med krav på ökad mobilisering.
Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu diskuterade konflikten med sin azeriske motpart Zakir Hasanov över telefon på lördagen. Samtidigt håller Ryssland en militärövning med 150 000 soldater och 400 militärflygplan i landets sydvästra delar för att "garantera säkerheten" i området.
Bakgrunden till sammandrabbningarna mellan Armenien och Azerbajdzjan är en utdragen konflikt om en region som hamnat i kläm mellan de båda forna sovjetrepublikerna. Grönt, bergigt och skogigt ligger Nagorno-Karabach, "Svarta bergen", inbäddat som ett högpolitiskt spänningsfält inom Azerbajdzjans internationellt erkända gränser. Majoriteten av befolkningen är etniska armenier, men regionen kom likväl att tillfalla Azerbajdzjan efter självständigheten 1918.
– Det var ett sätt för Sovjetmakten att söndra och härska. Den ägnade sig åt att skapa helt omöjliga gränser, väva ihop olika republiker i lapptäcken så att Moskva kunde hålla regionala eliter i schack. Att Nagorno-Karabach blev azeriskt var också ett sätt att köpa den azeriska elitens lojalitet, säger Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).
Regelbundna strider
I samband med Sovjetunionens slutliga fall växte protesterna inifrån Nagorno-Karabach, och de allt mer högljudda kraven på att få tillhöra Armenien utmynnade snart i dödligt våld. Uppemot 30 000 människor dog under 1988–1994 års Nagorno-Karabach-krig, som slutade med en vapenvila efter att Armenien tagit kontrollen över området och därtill ockuperat ytterligare sju azeriska territorier. 1991 förklarade sig Nagorno-Karabach självständigt, en status som inte erkänts av något land i världen – inte ens Armenien.
De nya stridigheterna är i sig inget ovanligt, säger Jakob Hedenskog.
– Sedan 1994 har vapenvilan kränkts regelbundet. Den här konflikten kräver sina offer varje år, men urartar ibland i mer omfattande incidenter. I april 2016 dog några hundra på bara fyra dagar – det är oklart om det kommer att gå så långt nu, men det vi sett är helt klart mer än det vanliga.
Flera stormakter
Nagorno-Karabachs befolkning befinner sig i en rävsax. Upprepade gånger har fredssamtal ledda av Ryssland, USA och Frankrike strandat på grund av huvudparternas "oförenliga principer", säger Hedenskog, där Armenien vidhåller nationellt självbestämmande för regionen medan Azerbajdzjan hävdar territoriell integritet.
– Det är en strategiskt viktig region. Den är högt belägen, vilket är viktigt för att kunna försvara sig från attacker från omkringliggande territorier. Dessutom betraktas den av båda parter som något av nationens vagga.
För att ytterligare komplicera situationen sitter de kaukasiska länderna i ett geografiskt skruvstäd, där Ryssland, Turkiet och Iran alla har sina egna ståndpunkter och intressen. Ryssland står nära Armenien, Turkiet stöder Azerbajdzjan och Iran vill behålla status quo men har betydligt bättre relationer med Armenien än Azerbajdzjan, säger Hedenskog.
– Samtidigt vill inte ryssarna att armenierna odlar alltför goda relationer med Iran. Man vill gärna se att Armenien fortsätter vara ekonomiskt, energimässigt, politiskt och militärt beroende av Ryssland.
"Hotfull retorik"
Ett fullskaligt krig skulle med andra ord riskera att dra in flera stora militära aktörer. Men Jakob Hedenskog är inte alltför orolig.
– Ett stort regionalt krig som involverar Ryssland, Turkiet och Iran är inte sannolikt i dagsläget, skulle jag säga. Kaukasien är en viktig men inte helt avgörande region, och ingen av de regionala stormakterna vill se ett större krig där.
Både Armenien och Azerbajdzjan köper vapen från Ryssland, som även har en militärbas nära Armeniens huvudstad Jerevan. Rysslands närvaro avskräcker förmodligen ett större azeriskt angrepp, säger Hedenskog – åtminstone för närvarande.
– Azerbajdzjan är en relativt stor militärmakt som satsat enorma resurser på upprustning. Det är en väldigt hotfull retorik och ett permanent krigshot från Azerbajdzjan, men med dagens låga oljepriser och en pågående coronapandemi känns en offensiv inte trolig just nu.
Men hotet om en stor offensiv för att återta Nagorno-Karabach kvarstår.
– Det kan absolut inte uteslutas i framtiden. Den här typen av incidenter som vi sett nu är ett sätt att hålla konflikten vid liv, att visa att det inte är något som Azerbajdzjan släpper.