När Kubas unga ger sig ut på gatorna med krav på systemskifte är det med slagorden "patria y vida" (fosterland och liv). Raplåten, skapad av ett kollektiv av regeringskritiska artister, har blivit en ny generation kubaners kampsång – 61 år efter det att kommunistledaren Fidel Castro yttrade orden "patria o muerte" (fosterland eller död).
– Vi vill inte ha mer död. Vi vill ha liv, utveckling, framsteg. Ett nytt Kuba som är vårt, säger rapparen Eliecer Márquez Duany, känd under artistnamnet El Funky, över en raspig telefonlina från Havanna.
Bakom låten som tonsätter protesterna ligger yttrandefrihetsrörelsen San Isidro, koordinerad av exilkubanen och nutida nationalskalden Yotuel Romero i Miami. Av de artister som under stort hemlighetsmakeri medverkade från Kuba sitter två av tre nu frihetsberövade. Bara 39-årige Márquez Duany är på fri fot – en sanning med modifikation efter flera dagars husarrest.
– Jag har väldigt många vänner som är frihetsberövade. Alla motståndare till regeringen blir tystade. Vi fängslas, hotas, hålls i husarrest och kan inte ens lämna våra egna bostäder eller ringa en advokat, uppger han.
60 år av kommunism
Sedan protestvågen blossade upp i söndags har tillgången till sociala medier strypts, enligt internetövervakningsföretaget Netblocks. Hittills har en person bekräftats död i de massiva protesterna och minst hundra har gripits, däribland aktivister och journalister. I torsdags uppmanade FN:s människorättskontor (OHCHR) Kubas styre att utreda rapporter om 187 saknade i fler än 15 olika städer.
Demonstranterna protesterar mot omfattande brist på mat och medicin, liksom ökade priser och regeringens hantering av pandemin. Efter åratal av politiskt vanstyre kräver folket förändring, enligt Eliecer Márquez Duany.
– Vi vill ha demokrati, yttrandefrihet och nya ledare. Vi har levt i kommunism i över 60 år, barnen har ingen framtid. Allt måste förändras. Vi måste börja om från noll.
Kamp för att stilla hungern
Han beskriver covid-19 som droppen som har fått bägaren att rinna över. Trots att kubanska läkare har skickats på export över världen under pandemin saknas arbetskraft på hemmaplan och vården är på väg att kollapsa. Márquez Duany kallar sjukhusen "avskyvärda" och med stora hygienbrister.
– På Kuba finns inga rättigheter, ingen mat, ingen medicin... Vi lever i misär. Just nu genomlider vi en kris som jag aldrig har sett maken till och jag tror att det är det som har tänt gnistan vi ser på gatorna.
På grund av pandemin, med en hårt belastad sjukvård, strikta restriktioner och utebliven turism, befinner sig Kuba i vad som beskrivs som den värsta humanitära krisen i landet sedan Sovjetunionens fall på 1990-talet. Utanför de mataffärer som håller öppet ringlar köerna långa, enligt Eliecer Márquez Duany.
– Den kubanska vardagen handlar enbart om att hitta sätt att stilla hungern och sätta mat på bordet till våra barn och föräldrar. Det finns inte tid eller energi att tänka på annat.
"Vilket embargo?"
Kubas president Miguel Díaz-Canel, sedan april även ordförande i kommunistpartiet PCC, har i veckan gjort halvhjärtade försök att stävja upprördheten. Samtidigt har han manat sina supportrar att ge sig ut på gatorna för att "försvara revolutionen".
I ett tal i onsdags skyllde han oroligheterna på USA:s handelsembargo mot önationen och liknade sanktionerna med folkmord. Skitsnack, menar Eliecer Márquez Duany.
– Presidenten har alltid sagt samma sak: att våra lidanden är ett resultat av den amerikanska blockaden. Det är delvis sant, men det vi lider mest av är den interna blockaden, säger han.
– Här på Kuba går inga politiker, militärer, poliser eller säkerhetschefer hungriga – de är alla tjocka och välmående. De som lider är folket. Vilket embargo pratar vi om då?
Sedan revolutionen 1959 uppskattas minst en femtedel av Kubas befolkning ha lämnat landet, många av dem till USA. För Márquez Duany är emigrering sista utvägen, trots att hans sexåriga dotter befinner sig på andra sidan Atlanten – i Stockholm.
– Jag har bara träffat henne en enda gång, när hennes mamma lyckades ta med henne till Kuba. Det är otroligt ledsamt, men det går inte att leva här. Alla vill fly – men samtidigt behöver vi kraften att förändra vårt Kuba inifrån.