Ekonomisk vanskötsel har fört det venezuelanska samhället till kollapsens rand. Landets valuta, bolívar, är i praktiken värdelös. Tidigare tomma butikshyllor har nu ersatts av en helt öppen informell ekonomi där allt går att få tag på – för USA-dollar. Men efter långa perioder av hyperinflation gör det många venezuelaner chanslösa.
– Minimilönen när du växlat kan bli alltifrån 5 till 28 dollar, för en månads arbete. Vem kan leva på det med familjer på fyra eller sex personer? säger Marianne Menjivar, chef för IRC:s hjälpinsats i Venezuela och i de grannländer dit folk flyr.
Går inte längre
Lönerna kan jämföras med de priser hon själv är van vid under besöken i huvudstaden – bland de högsta i världen.
– I Caracas om du vill ha apelsinjuice, 5 dollar. Köp en macka, det blir 12 dollar. En pizza, 16 dollar.
Det är alltså en omöjlig ekvation för många. 6 miljoner människor, en femtedel av landets befolkning, har gett sig av. Men nya grupper drabbas hela tiden.
– De som flyr nu har sin motståndskraft helt nedbruten, säger Marianne Menjivar.
– Detta är en kris som började bita runt 2014, de har kämpat på för att överleva i sitt eget land, men nu går det inte längre.
Större delen av södra Venezuela är ogenomtränglig, väglös djungel. Så från storstäderna längs kusten i norr finns det i praktiken bara en flyktväg: Västerut till Colombia.
Till fots
Från Caracas till den colombianska gränsstaden Cúcuta är det närmare 900 kilometer, ungefär som från Sundsvall till Malmö.
– Folk säljer det lilla de har, bommar igen bostaden, kanske ber grannar titta till den, beskriver Menjivar.
Och så försöker de ta sig mot gränsen bäst det går. Ett nytt fenomen är att regimen inte vill se en massa liftare längs vägarna.
– Numera har folk börjat gå till fots. Det är inte en bild som regeringen vill visa upp, så de tillåts inte gå längs större vägar där det är lättare att få lift, säger Menjivar, som är på besök i Stockholm för att vädja om svensk hjälp i flyktingkrisen.
Och väl vid gränsbron kommer en knepig valsituation: Den formella eller informella vägen? Eller rättare sagt, många kan inte gå upp på bron för att passera den officiella gränsstationen.
Under bron
– Jag skulle säga att en majoritet tar sig ut odokumenterat. Anledningen är att både det egna landet och omgivande länder kräver papper, intyg, visum, och allt det kostar pengar, säger Menjivar.
– Om du går under Simón Bolívar-bron (mellan Venezuela och Colombia) så ser du "trochas", stigar och upptrampade spår med mängder av människor. De försöker inte ens stoppa dem, det är hundratals.
Colombia har nu ett relativt ambitiöst program för miljontals venezuelaner, en "skyddsstatus" ger migranter arbetstillstånd, rätt till skolgång för barnen och sjukvård. Men denna status går bara att få för den som har pappren i ordning.
Grannländerna har satt upp fler byråkratiska barriärer, som det verkar för att avskräcka venezuelanska migranter, berättar Menjivar.
– Ecuador kräver ett humanitärt visum, det kostar hundratals dollar. Om du inte har råd med mat i Venezuela, hur skulle du då ha pengar till pass och ett humanitärt visum?
Många informella jobb
I Peru beräknas hela 70 procent av arbetssektorn vara informell, alltså odokumenterad – ett väldigt lockande samhälle för papperslösa migranter. Men även där har myndigheterna på sistone skruvat åt reglerna på olika sätt, vilket skrämt i väg många venezuelaner.
Och jämfört med krigen i Syrien och Ukraina väcker Venezuela ytterst lite engagemang i omvärlden. Den hjälp som kommer är otillräcklig, och flyende venezuelaner har svårt att hitta någonstans att slå sig ned för ett nytt liv. Marianne Menjivar säger att en vanlig liknelse är med den latinamerikanska basvaran majs.
– När majskolvar ligger på tork så tar vinden tag i de omlindade bladen. Det är det som hänt venezuelanerna, de är som torkade majsblad som föses runt av vindarna.
