Krisen i Libanon, som präglas av en valuta i fritt fall och en regering som misstros av både libaneser och det internationella samfundet, innebär fler och värre konsekvenser än vad som först befarats. Det säger Lynn Kseibi, som arbetar på den icke-statliga organisationen Sawa, som arbetar med syriska flyktingar i Libanon.
– Vårt kontor ligger i Beirut, men vi bistår flyktinglägren i Bekaadalen. Förut var vi där dagligen, men nu är det svårt att få tag på bensin nog att åka ens två gånger i veckan. Och kommer vi dit är det inte säkert att vi kommer hem, tänk om bensinen tar slut eller demonstranter blockerar vägarna, säger hon till TT.
Ambulanser når ej fram
Inte bara hjälparbetare har problem att nå fram till lägren. Ett projekt som organisationen arbetat med är att ordna bättre vägar i området.
– Nu är vägarna så dåliga att det är svårt för ambulanser och liknande att komma fram om det behövs. Men maskinerna vi hyrt behöver också bränsle, så det går inte. Det projektet har skjutits upp på obestämd tid.
Det libanesiska pundet når hela tiden ny bottennivåer. Sedan oktober 2019 har valutans värde på svarta marknaden rasat cirka 90 procent mot USA-dollarn – i ett land som är beroende av sin import.
Världsbanken har kallat krisen för en av de värsta i världen sedan mitten av 1800-talet.
– Vi har inte längre någonting annat att prata om än krisen. Det påverkar allt, säger Lynn Kseibi, som ursprungligen kommer från Syrien.
Inga statliga papper
Matförgiftningarna ökar eftersom de flesta av dygnets timmar saknar el, vilket gör att varor som kräver kylskåpsförvaring ruttnar. Strömförsörjningen har länge varit ett problem i Libanon och många verksamheter och hushåll har försäkrat sig med bränsledrivna generatorer. Men bristen på bränsle, tillsammans med den extrema sommarvärme som överhettar dem, gör att de flesta libaneser lever sina liv nedkopplade och i mörker.
– Häromdagen behövde några ur min familj uppdatera sina papper för att stanna i Libanon. Men den statliga myndigheten hade slut på bläck. Fattar du? Den statliga myndigheten kan inte ens få tag på bläck till skrivarna, säger Kseibi.
Blodbrist på sjukhusen
Lynn Kseibis 32-åriga kollega Amal Shabta vill inte prata om hur varmt det är på sommarnätterna utan fungerande luftkonditionering, eller hur svårt det är att transportera sig i Libanon. Det finns värre problem, tycker hon.
– Jag har en vän som inte kan ta sitt insulin, eftersom det måste förvaras i kylskåp vilket nu är omöjligt, säger hon.
– Medicinerna har tagit slut och flera sjukhus saknar generatorer som fungerar, så vi har inte längre några blodreserver. Hur ska personer i respirator överleva? Det här handlar om mer än att vi inte kan jobba utan el.
Generatorn börjar brinna
Direkt efter det att TT lagt på luren med Lynn Kseibi skickar hon ett röstmeddelande:
– Hej igen, generatorn i kontoret började precis brinna. Jag ska försöka ta mig hem och fortsätta jobba därifrån, om det finns el där. Men demonstranter har blockerat vägarna, så vi får se hur det blir med det.
