Det är några grader kallare än i Mellansverige. Fukten och blåsten tränger in i märgen.

En kvinna i 60-årsåldern kommer cyklandes längs den smala vägen som löper genom samhället Svendubre. Hon heter Rita och är uppvuxen här. Trots att hon inte har någon ordentlig jacka eller vantar verkar hon oberörd av kylan. Men när hon tänker på migranterna som befinner sig i skogarna kring henne skakar hon på huvudet och rister till i kroppen.

– Åh! Jag tycker så synd om dem. Gud, det är kallt. Det är människor med barn. Vet du, jag har slutat titta på nyheterna. Min dotter låter mig inte göra det längre för jag kan inte sova efteråt, säger hon.

Rita, som inte vill säga sitt efternamn, bodde i Belarus i runt 20 år. Hennes man, som var polack, hade jobb och lägenhet där. Det är ofta så relationerna i orterna häromkring – där avstånden till Polen och Belarus är korta – ser ut. Nu ligger hennes make sedan länge begravd i Privalka, ett par kilometer bort och på den belarusiska sidan. Hon längtar efter att få besöka hans grav, det har inte varit möjligt sedan corona slog till.

Hon har inget ont att säga om Belarus. Alla länder har för- och nackdelar, men de hade det bra där och alla var vänliga. När hennes man dog och hennes mamma blev sjuk flyttade familjen tillbaka. Barnen föredrog också att bo i Litauen.

Svendubre är en liten sömnig by, liksom alla andra små samhällen häromkring. Några nedgångna hus längs landsvägen. En knotig kvinna i huckle korsar vägen stödjandes på en träkäpp.

Rita lutar sig mot sin gamla cykel och ser ut över fälten.

– Stackars människor.

Gränsen stängd

Man kan säga att det var efter presidentvalet i Belarus förra året, ett val som dömts ut som riggat till Aleksandr Lukasjenkos fördel, som situationen började. Oppositionella flydde diktatorn Lukasjenko och Litauen tog emot dem. Efter att Lukasjenko i maj tvingat ner ett passagerarplan på väg till Litauen för att gripa en regimkritisk journalist infördes nya EU-sanktioner mot landet.

I våras började personer från främst Irak, men även länder som Afghanistan och Syrien, dyka upp i gränsområdena till Belarus. Fler och fler hittade vägen från grannlandet, i hopp om ett liv i Europa och i juli kulminerade situationen. Som en hämnd för sanktionerna hade Lukasjenko iscensatt en migrantkris i ett maktspel mot väst, enligt EU.

I augusti fattade den litauiska regeringen beslutet att trycka tillbaka migranterna och arbetet med att stärka gränsen med taggtråd och staket pågår.

Några mil västerut, på gränsen till Polen, sitter tusentals personer nu fast i kylan. Polen försöker, liksom Litauen, att skydda sin gräns och har fått stöd för sin sak av EU. Samtidigt har folk dött i kylan och situationen liknas vid en humanitär katastrof.

I Litauen har migranter bytts ut mot militär och polis och sedan ett par veckor tillbaka råder undantagstillstånd. För att ens komma inom fem kilometer till gränsen måste man bo här eller ha beviljats tillstånd.

"Blivit lurade"

– Press? Kan jag se era papper?

Två påpälsade poliser kommer ut från en ensam polisbil vid vägkanten strax utanför byn Latežeris en knapp mil väster om Svendubre.

Det tog ett helt dygn att få tillstånd att vistas sju timmar i gränsområdet. När TT åker in i området är det förbjudet att vistas inom en kilometer från gränsen. Tidigare, i somras, när situationen eskalerade och det mediala intresset var högt, anordnades pressresor till det påbörjade byggandet av gränsen. Nu har intresset falnat. Vi är i princip ensamma här i de reflexvästar vi beordrats att ha på oss.

Poliserna kontrollerar pass, presskort, det tomma bagageutrymmet och ringer ett samtal. Det tar inte lång tid. Vi vinkas vidare.

Militärpolisen vid nästa gränskontroll en bit bort bryr sig inte ens om att kontrollera oss förrän vi stannar och går ur bilen.

Latežeris ger intrycket av en idyllisk semesterby som fallit i glömska. Ett semesterboende i träda, som mer liknar en kyrka i trä, med massiva fönster mot en liten sjö tornar upp sig i byns utkant.

"De har tagit fel beslut"

Ett par hundra meter bort från kontrollen arbetar Juozas Sadauskas på en träpaviljong inför nästa års lokala höstfest med sina två vänner Ceslovas Mazdzierius och Jouzas Kurlavicius.

Att han bor i en undantagszon är inget som bekommer honom särskilt mycket. Man blir stoppad då och då. Visar sitt pass, säger hej och kör vidare.

– Jag tycker så klart synd om människorna som fastnat mellan gränserna. Men de har tagit fel beslut eller blivit lurade. De flesta vill vidare till Tyskland eller något annat europeiskt land och trodde, eller fick höra, att det skulle bli lätt. De har fått en felaktig uppfattning om vad som gällde och hamnade där.

Han uppskattar militärens och polisens närvaro i området. De gör vad de måste. I somras såg han då och då "svarta personer", som han säger, i byn, men inte längre. Han hade inget emot att hjälpa dem med vatten eller ge något att äta, men om EU och Litauen visar sig svaga nu kommer situationen bara att bli värre.

De tre vännerna är eniga. Lukasjenko vill visa sin makt och har provocerat fram den här situationen för att skaka EU, och har lyckats.

– Hybridkrig, ropar Ceslovas Mezdzierius på engelska från trätaket han snickrar på.

Hur situationen ska lösas på bästa sätt är en alldeles för stor fråga. Juozas Sadauskas ojar sig. Hur ska han veta när regeringarna inte ens kan hantera vad som händer?

– Vem som än startade den här processen måste också hantera processen med att ta dem tillbaka, säger han.

Stoppas varje dag

Det är oklart hur många människor som faktiskt befinner sig i området mellan Belarus och Litauen. Enligt gränspolisen har mellan 20 och ett par hundra personer om dagen försökt korsa gränsen senaste veckorna. Det dygn som TT besöker gränsområdet stoppas 71 personer från att ta sig in i Litauen från Belarus.

Totalt i år har drygt 4 200 personer tagit sig in i landet.

Hjälporganisationer, som Röda Korset eller andra volontärer, har erbjudit sin hjälp men fått höra att den inte behövs.

Rita i Svendubre kommer ihåg hur det var i somras när migranter under några dagar i juli kom i hundratal om dagen.

– Flera gånger mötte vi personer som korsade gränsen och kom hit, säger Rita.

En gång stötte hon och hennes barnbarn på två föräldrar med en liten dotter och en hundvalp. Familjen undrade om det fanns någonstans de kunde köpa vatten.

– Så mitt barnbarn sa att vi skulle gå hem och hämta vatten till dem. Men när vi kom tillbaka var de redan borta. Jag antar att någon hade fört bort dem.

Rita känner sig illa till mods och kluven till att militär, helikoptrar och polis blivit vardag i byn. Innan fanns inget sådant "nonsens".

– Alla gick fram och tillbaka utan några problem.

"Vi måste komma överens"

Hon säger som alla andra vi träffar. Det är politik som skapat situationen.

Å andra sidan känns det ändå lite tryggare nu än i somras – även om hon försäkrar att migranterna aldrig gjorde något dumt.

I slutändan är ju alla människor, oavsett var man kommer i från. Folk har ju lämnat och lämnar Litauen också, påpekar hon.

– Där finns alla sorters människor och här också. Vi måste hitta något sätt att komma överens.