På tredje försöket lyckas 17-årige Mubarak ta sig över Medelhavet.
Första gången tappar hans sällskap bort sig i hård sjögång och tvingas återvända till Libyen. Andra gången slits den överlastade båtens skrov sönder. Människor, bland dem små barn och gravida kvinnor, faller i vattnet.
– Tre människor dog den dagen, säger Mubarak, ursprungligen från västafrikanska Guinea, till hjälporganisationen SOS Méditerranée.
Den libyska kustbevakningen hittar vraket och skickar tillbaka de drygt 130 migranterna till landets ökända, fängelseliknande interneringsläger. I mars 2021, under det tredje försöket att nå Europa, plockas Mubarak till slut upp av det norska räddningsfartyget Ocean Viking, chartrat av SOS Méditerranée.
Väljer död på havet
Organisationens talesperson Francesco Creazzo har hört otaliga berättelser som Mubaraks.
– De vi räddar är ofta inne på fjärde, femte, sjätte försöket att fly från Libyen. Historierna de berättar... det är helt horribelt. "Mellan att varje dag dö mentalt i Libyen och att dö en enda gång i havet väljer jag havet", säger de, berättar Creazzo.
Bara under en enda dag nyligen anlände 26 migrantbåtar till den lilla italienska ön Lampedusa. I en anläggning byggd för 400 nyanlända trängs 3 000 människor – kvinnor, barn, ensamkommande minderåriga. Och i takt med att vinter blir till vår och vår till sommar beräknas allt fler ge sig ut på havet.
– Den viktigaste orsaken till att de ger sig av är utan tvekan desperation. Den andra är vädret, säger Creazzo.
Nödläge i Italien
Hittills i år har fler än 500 människor, varav runt 50 barn, mist livet på Medelhavet, enligt FN:s migrationsorgan IOM. Dödstalet stiger parallellt med allt fler rapporter om försenade statliga räddningsinsatser och hjälporganisationer som hindras från att rädda liv. Italiens högerregering, med premiärminister Giorgia Meloni i spetsen, har utlyst nationellt nödläge och infört en rad lagar och dekret som många menar försvårar räddningsinsatserna. Bland annat är det sedan i februari olagligt att plocka upp nödställda från fler än en båt i taget.
Fullkomligt oacceptabelt, anser Francesco Creazzo.
– Det handlar om människor som förflyttar sig av alla möjliga skäl. Kalla dem migranter eller vad du vill – sekunden de befinner sig i nöd på havet är de enligt internationell rätt skeppsbrutna och har rätt att bli räddade.
Det handlar inte om politik, säger han. Det handlar om humanitet.
– Migrationen får länderna bestämma om; vårt jobb är att rädda dem. Det är inte förhandlingsbart. Men sedan sex, sju år har Europa bestämt att migranter inte ska räddas, att de ska lämnas att dö i havet eller skickas tillbaka till helvetet i Libyen.
"Folk åker oavsett"
Francesco Creazzo syftar på det samarbete som EU 2016 inledde med Libyen, som sedan utökades i ett "samförståndsavtal" 2017. I korthet innebär det att ansvaret för patrulleringen av Medelhavet nu ligger på den libyska kustbevakningen – till stora delar på bekostnad av EU.
– EU ville avskräcka folk från att påbörja resan genom att tömma havet på räddningsinsatser. Men folk åker oavsett. Ta bort ambulanserna från gatan – det sker inte färre olyckor, men färre överlever.
Libyens kustbevakning har samtidigt beskyllts för att skjuta skarpt mot både migranter och räddningsfartyg. Inte minst anklagas landet för omänskliga förhållanden i lägren där flyktingar hålls.
– I dag räddar ingen fungerande stat nödställda människor i centrala Medelhavet. Enligt lagen ska de tas till en säker hamn – och det är inte Libyen, säger Francesco Creazzo.
– Människor flyr tortyr och våld i Libyen och vi, som européer och EU-medlemmar, betalar för att skicka tillbaka dem dit.
