Han Alsourani jobbar för den palestinska hjälporganisationen PCHR och lokala myndigheter i Gaza. Förra veckan lydde Basel Alsourani instruktionerna från Israels armé, och satte sig i bilen de tre milen till andra änden av Gazaremsan. Men på måndagen körde han tillbaka till sin hemstad igen.

– Jag tänkte att om jag inte åker hem nu kommer jag aldrig tillbaka, säger han.

– Jag kom fram till att jag hellre dör här än lever som flykting i Sinai, fortsätter Basel Alsourani, syftande på det egyptiska ökenområde som gränsar till södra Gazaremsan.

"Resten är tomma"

På frågan om hur många som lytt uppmaningen att evakuera norra Gazaremsan svarar han att det varierar.

– Här på min gata ser jag bara ett hus bebott, resten är tomma.

– Men på en del håll är fler kvar, särskilt i flyktinglägren stannar många. Fast de som fått sina hem förstörda ger sig av.

Basel Alsourani kunde åka eftersom han hade en vältankad bil när kriget bröt ut. De flesta hade inte det.

– Hundratals köar för bränsle framför mackarna – folk övernattar i kön i hopp om att få något, säger han.

"Jag kanske har råd"

Och likadant ser det ut runt bagerierna.

– Jag har lite mat, när det tar slut får jag ge mig ut och försöka handla. Priserna stiger, jag kanske har råd, men de som är fattiga har inte råd, förklarar Basel Alsourani.

Nu behöver han även hushålla med elen. I Khan Yunis hade han tur och kunde ladda sin mobiltelefon och dator.

– Där ligger PCHR:s kontor i en byggnad med ett företag som har solpaneler, så där kunde jag plugga in.

– Här i Gaza finns ingen el i mitt hus.

"Straffar folket"

Men han är inte i första hand oroad för egen del.

– Det är samma på sjukhusen, jag har hört att inom ett dygn kommer generatorerna att få slut på bränsle.

– Israel straffar inte Hamas, de straffar det palestinska folket, säger han uppgivet.