De enkla träkorsen klättrar upp mot berget. Men här – på begravningsplatsen vid världens nordligaste kyrka – vilar inte särskilt många själar. På Svalbard förväntas du nämligen varken födas eller dö. Det lilla sjukhuset i Longyearbyen har ingen förlossningsavdelning. Och om du dör kan du inte begravas här.
– Vi har bara minnesstunder i kyrkan och inga begravningar, säger kyrkoherde Siv Limstrand till TT:s utsända i Longyearbyen.
Risk för skred
Permafrosten har gjort att gamla kistor pressats uppåt i marken. Den sista lades i jorden 1955. Sedan dess har man bara satt ner urnor. Men intresset för det är inte heller stort.
Longyearbyen, som är huvudort på den norska ögruppen, har 2 400 invånare från över 50 länder. Det är ingen plats man stannar länge på, de flesta kommer och går. Och just nu sätts inga urnor ner i jorden ändå. Kyrkogården hotas av klimatförändringarnas effekter och måste flytta.
– För några år sedan gick två ras på båda sidor av kyrkogården, den hade lika gärna kunnat svepas med. Risken för jordskred har ökat och vi letar efter en ny säker begravningsplats, säger Limstrand.
Svalbard är en av de platser på jorden där klimatet förändras allra snabbast. Det märks bland annat genom en mildare och blötare tillvaro i ett område som tidigare har klassats som arktisk öken. Risken för jordskred ökar. Och den genomsnittliga medeltemperaturen har varit högre än normalt varje månad i över nio år, så det är inte konstigt att permafrosten smälter och gör marken allt mer rörlig.
Varmare mark
Träpålarna som många hus vilar på måste bytas ut eftersom de ruttnar. Den röda träkyrkan är en bara av många byggnader som måste stabiliseras för att tackla de nya förutsättningarna.
– Kyrkan behöver ett nytt fundament. Klimatförändringarna har gjort marken varmare och nu måste man gå längre ner för att hitta stabil frost.
Solen letar sig försiktigt in genom fönstret. Världens nordligaste präst har just upplevt sin första polarnatt. På Svalbard, som ligger ungefär halvvägs mellan det norska fastlandet och Nordpolen, är det mörkt dygnet runt i omkring fyra månader.
– I november var det som om någon drog en gardin för solen. Och nu har den dragits upp igen, vilket är fantastiskt.
I sina gudstjänster ber Siv Limstrand både för planeten och för de människor som drabbas av att isar smälter eller som måste fly sina hem på grund av torka. Tillvaron i Arktis, där det är naturen som sätter villkoren, gör dessa frågor ständigt närvarande.
– Vi lever på en plats som visar hur sårbar jorden är. Och det berör oss som kyrka. Men egentligen borde det tas upp av alla religioner i alla städer. Det berör oss alla.
Otrygghet
I ett så pass litet samhälle som Longyearbyen blir kyrkan en naturlig samlingsplats. Här har man skakats av såväl gruvolyckor som naturkatastrofer som den lavin som krävde två människoliv 2015.
Många som TT träffar berättar om hur det dödliga snöskredet har satt djupa spår i byn – och ärren är inte bara fysiska.
– Några som upplevde lavinen på nära håll fick svårt att stanna kvar. Här har inomhus alltid varit tryggast, både som skydd från isbjörnar och mot kyla. Men nu var inte hemmet längre en säker plats, säger Limstrand.
– De flyttar hus men bygger ändå barriärer för att skydda oss mot ras. De är en ständig visuell påminnelse om att tryggheten inte finns kvar i Longyeardalen på samma sätt som tidigare.
