Den hittills förhärskande förklaringen har varit vattenrika kolhaltiga stenmeteoriter (karbonatisk kondriter eller C-kondriter).
Problemet är den kemiska sammansättningen jämfört med stenarna på jorden. De matchar inte så bra med C-kondriterna.
Dessutom bildades C-kondriterna i yttre solsystemet, vilket gör det mindre troligt att de en gång bombarderade jorden full med vatten.
Inte alls torra
I den vetenskapliga tidskriften Science för kosmokemisten Laurette Piani och hennes franska forskarkollegor fram idén att en annan slags stenmeteorit, enstatitkondriter (E-kondriter), är att tacka för vattnet.
Den kemiska överensstämmelsen är mycket större. Men eftersom dessa stenblock bildats nära solen antogs de ha varit för torra för att kunna ligga bakom jordens rikliga vattenreservoarer.
Forskargruppen vid Université de Lorraine testade om det stämde. De använde tekniken masspektrometri för att mäta väteinnehållet i ett antal E-kondriter. Deras omtumlande slutsats: E-kondriter innehöll tillräckligt mycket väte för att förse jorden med tre gånger vattenmassan i oceanerna.
Som dna-träff
Som stöd fann de även att två väteisotoper hos E-kondriterna liknar det i vattnet som lagrats i jordens mantel.
Laurette Piani jämför det med en dna-träff.
Men hon utesluter inte att ytterligare vatten kan ha kommit till jorden från andra källor, som kometer. Fast E-kondriterna bidrog betydligt under jordens skapelse för sisådär 4,5 miljarder år sedan, framhäver Laurette Piani.
Den franska studien bjuder på "ett viktigt och elegant element i detta pussel", kommenterar planetologen Anna Peslier på den amerikanska rymdstyrelsen Nasa.