Astrid Fadnes låter fingertopparna löpa längs med revorna i pappret.

"Stop the war in Ukraine" står det på postern som kulturkollektivet Pikene på broen har satt upp utanför sin utställningslokal, och som någon nu har försökt slita ner. Ännu en gång.

– Först hade vi häftat fast den, men då rev någon ner den. Så vi häftade fast den igen, och den revs ner igen. Tredje gången det hände så limmade vi fast den. Då ritade någon ett Z på den, berättar hennes kollega Evgeny Goman.

Dags att klistra upp ännu en.

I Sør-Varanger, en kommun i nordligaste Norge med knappt 10 000 invånare, förändrades mycket när Ryssland invaderade Ukraina. Huvudorten Kirkenes ligger en kvarts bilfärd från ryska gränsen, och många gatuskyltar står skrivna såväl på ryska som på norska.

Tidigare kunde boende i området ansöka om ett så kallat "grenseboerbevis" och med ett sådant i fickan få röra sig fritt över gränsen. Fotbolls- och ishockeylag spelade turneringar på båda sidor. Gränshandeln räknades i hundratals miljoner norska kronor, täta band knöts mellan såväl näringsliv som människor.

"Många är ängsliga"

– Alla har en rysk klasskamrat, kollega eller granne. Vår organist är rysk, säger Øystein Solberg Mathisen.

Han är klädd i en stickad lusekofta, ett par hörlurar runt halsen täcker prästkragen. I sin yrkesroll träffar han många i samhället och konstaterar att livet rullar på som vanligt, men att kriget finns där som en skugga över allt.

– Många är ängsliga och funderar på om vi är trygga här. De allra, allra flesta skulle svara ja på det, men det finns helt säkert några som är rädda, säger han.

– Dessutom bor det flera hundra ryssar här, som många är bekymrade för sina familjer. De flesta är starkt emot kriget, men en del ser bara på rysk tv och får all sin input därifrån. Så det råder delade meningar i samhället, man har blivit lite försiktig med vem man snackar med om vad.

I ett hörn av kyrkorummet står spiran från den gamla kyrkan uppställd, det enda som räddades ur de rykande ruinerna efter andra världskriget. Den nya kyrkan stod klar 1959 och är därmed inte särskilt gammal, konstaterar Øystein Solberg Mathisen. Men å andra sidan:

– Inget är gammalt i Kirkenes.

Jagades undan av Röda armén

Staden var en av dem som bombades mest under kriget. Bara 13 hus stod kvar när de tyska ockupanterna jagades undan från Kirkenes i oktober 1944 av grannarna i den sovjetiska Röda armén.

Kanske har synen på ryssarna som hjältar i någon mån levt kvar i området. Mycket ändrades förstås 2014 när Ryssland annekterade Krim, ändå upprepas samma mening av flera olika personer som TT möter:

– Jag trodde aldrig att Ryssland skulle angripa Ukraina.

Rune Gjertin Rafaelsen har ägnat 40 år av sitt liv åt samarbete mellan Norge och Ryssland, bland annat som tidigare kommunstyrelsens ordförande (Ap) och som chef för samarbetsorganisationen Barentssekretariatet.

– Kirkenes är den geopolitiska destinationen i Norge. Det är här vi möter en komplicerad granne, Ryssland som utmanar Europa med sitt brutala angrepp på Ukraina. Man märker det inte i Oslo eller Stockholm, det är här det märks, säger han.

"Skändat minnesmärket"

Det är bara ett par minusgrader, ovanligt varmt för slutet av november, och snön ligger som ett tunt lager florsocker på hustak och gräsmattor. Men bitande kalla vindar från Barents hav blåser vid det som i folkmun kallas "russermonumentet".

Rune Gjertin Rafaelsen blickar bekymrat mot statyn som föreställer en sovjetisk soldat. Ett minne av Röda arméns bedrift. Här har han stått otaliga gånger och hållit tal inför ministrar, ambassadörer och kungligheter. Nu krävs det övertalning för att han ska ställa upp på bild bredvid statyn.

– Ryska invasionen av Ukraina har skändat minnesmärket.

Han är djupt kritisk till Rysslands agerande, men vill ändå inte ge upp hoppet helt.

– Vi får ju hoppas att Ryssland någon gång får en demokratisk styrning, och då måste vi på nytt bli vänner. Vi kan inte ha en syn på Ryssland som helt förlorat, vi måste tro att det kan bli normalt igen, säger han.

Svårt med kultursamarbete

Kulturkollektivet Pikene på broen, där Astrid Fadnes och Evgeny Goman arbetar, samarbetade tidigare med kulturskapare och konstprojekt även på den ryska sidan. I dag är det nästan omöjligt.

Att ansöka om visum för ryska konstnärer som ska besöka Kirkenes kan ta månader, och sanktionerna gör det svårt att betala dem. Dessutom krävs stora säkerhetsåtgärder.

– Konstnärerna riskerar mycket bara genom att samarbeta med oss, eftersom vi verkar i ett land som finns på Rysslands lista över ovänskapliga länder, säger Astrid Fadnes.

– Men vi håller fast vid övertygelsen om att det fortfarande är viktigt, kanske nu mer än någonsin, att lyfta de oberoende och demokratiska röster som finns i Ryssland.

Evgeny Goman, som själv kommer från Murmansk och flyttade till Kirkenes en månad innan krigets utbrott, säger att den nordnorska staden är unik.

Han lyfter deras antikrigsaffischer som exempel, och det ständigt pågående nedrivandet och uppsättandet.

– I flera månader nu har vi kommunicerat med folk så här. Men det är ett fredligt samtal. Vi slåss inte, vi sätter inte upp kameror för att se vem som river ner dem. Det finns många olika åsikter här, men alla samexisterar.