Utomhus virvlar tunna snöflingor i den bitande kalla vinden. Inomhus doftar det kaffe och pepparkakor, julmusik klingar ur högtalarna. På Kirkens bymisjon i centrala Kirkenes inrättades något som liknade ett spontant flyktingcenter i höstas.
En kvart därifrån finns Storskogs gränsstation, den enda öppna landgränsövergången mellan Norge och Ryssland. I samband med att Putin utlyste en "partiell" mobilisering i slutet av september inleddes en flyktingström över gränsen.
Odne Stunes, verksamhetschef på Kirkens bymisjon och ledamot i kommunstyrelsen (Ap) i Kirkenes, märkte plötsligt ovanligt mycket aktivitet på gatorna i den lilla staden – som vanligtvis har cirka 3 500 invånare. De flesta var unga män.
– Många behövde hjälp med transport eller att växla pengar. Så jag bad dem komma in och sa till min kollega "sätt på kaffe, det här kan ta lång tid", säger Odne Stunes.
– Djungeltelegrafen gick och till sist var det runt 40 stycken som kom bara den kvällen.
"Första dagarna kaotiska"
Hotell och vandrarhem i Kirkenes blev snabbt fullbokade. En del övernattade i soffor och på madrasser i Kirkens bymisjons lokaler. Andra fick tillfälligt flytta in hos privatpersoner.
– Många engagerade sig. De första tre dagarna var kaotiska, vi gick ut vid åtta-nio på kvällarna och frågade folk vi hittade om de behövde någonstans att sova, berättar Evgeny Goman, en Kirkenesbo som själv kommer från Ryssland och som engagerade sig.
– Folk körde och plockade upp människor vid gränsen, en del lokalbor vågade även köra över gränsen och hämta folk på andra sidan.
De som kom var ofta välutbildade och välbeställda. Många hade betalat dyra pengar för transporten, och i princip alla såg Kirkenes som en mellanlandning – ett sätt att ta sig vidare ut i Europa.
– Det var så som det ofta är: De som har mest resurser kommer ut först, säger Odne Stunes och tillägger:
– Ryssar är ett stolt folk, de satt inte här och grät. Men de var stressade... Man kunde se att de hade flytt från något.
"Totalitarism"
Annas röst brister när hon, via videolänk från Spanien, berättar om lättnaden vid ankomsten till Kirkenes. Hon flydde hemmet strax utanför Moskva tillsammans med maken Dmitrij och nioåriga dottern Kseniia i samband med mobiliseringen, och vill inte att TT publicerar familjens efternamn.
De beskriver sig som en vanlig rysk familj. Föräldrarna är universitetsutbildade och hade välbetalda jobb i Ryssland, dotterns största intresse är gymnastik.
– Jag har varit emot regeringen sedan universitetstiden, jag gillar inte förändringarna som har skett i mitt land, säger Dmitrij.
Annekteringen av Krim, invasionen av Ukraina, fängslandet av oppositionsledaren Aleksej Navalnyj – som Dmitrij benämner som sin "ledare" – familjens beslut att lämna Ryssland hade vuxit fram under en lång tid.
Ingen ånger
Mobiliseringsordern blev sista droppen.
– Min make skulle omfattas av mobiliseringen, och att vägra delta i militärtjänst medför straffansvar. Att gripas av polisen i vårt land är farligt, människor blir torterade i fängelser och man kan inte lita på sina mänskliga rättigheter. Rättssamhället i vårt land fungerar inte, säger Anna.
De anlände till Kirkenes i början av oktober, och fick sova två nätter hemma hos stadens präst. Nu befinner de sig i södra Spanien, där de hoppas kunna söka asyl.
– Vi försöker integrera oss, vi lär oss spanska och vår dotter tränar gymnastik. Men det är svårt utan rätt dokument. Vi kan inte jobba, vi kan inte få bankkort, säger Anna.
Till Ryssland har de inga planer på att återvända så länge kriget pågår och Putin sitter kvar.
– Det är jobbigt. Men när vi tänker på att oskyldiga människor dör i kriget och att Ryssland är ansvarigt för det... Då vet vi att vårt val var rätt.
