Senaste presidentvalet, 2016, blev en rörig historia.
Efter den första valomgången återstod Alexander Van der Bellen, tidigare partiledare för De Gröna, och Norbert Hofer från det högerpopulistiska FPÖ. Hofer hade fått flest röster men i andra valomgången blev rollerna omvända och hans konkurrent Van der Bellen tog hem segern. Resultatet blev dock ogiltigförklarat av författningsdomstolen, som kom fram till att valet inte gått rätt till.
Ett nytt val var först planerat till september samma år. Men då dök nya problem upp: klistret i valkuverten visade sig vara för dåligt och det fanns farhågor om att röster skulle kunna bytas ut. Valdagen sköts upp till december och återigen tog Alexander Van der Bellen hem segern.
Kanske var alla turerna ett varsel om vad som komma skulle. För det har inte direkt varit några lugna år i den österrikiska politiken – något som i allra högsta grad påverkat Van der Bellen, även om presidentrollen i grunden främst är ceremoniell.
Sjuttio ministrar
– Jag tror inte att någon hade förutsett att han skulle ha så mycket att göra med alla förändringar i vår regering, säger Kathrin Stainer-Hämmerle, professor i statsvetenskap vid universitetet i Kärnten, till TT.
– Jag skulle tro att Van der Bellen har svurit in närmare 70 ministrar under den här mandatperioden.
Under Alexander Van der Bellens tid som president har två regeringar har kollapsat. En av dem var koalitionen mellan konservativa ÖVP och FPÖ, som föll som en följd av den uppmärksammade "Ibizaskandalen".
Tyska medier publicerade då en video där dåvarande FPÖ-ledaren Heinz-Christian Strache, eller "The Red Bull Brother from Austria" som han själv kallade sig, festade på Ibiza med en kvinna han trodde var niece till en rysk oligark, och erbjöd lukrativa offentliga kontrakt i utbyte mot draghjälp till FPÖ i valrörelsen.
Förra hösten skakades Österrike av ännu en politisk skandal, då det framkom att dåvarande förbundskansler Sebastian Kurz misstänks för inblandning i en korruptionshärva. Det nuvarande regeringssamarbetet med ÖVP och De Gröna har stått pall för den krisen, men Kurz avgick.
Som om detta inte vore nog har åren såklart även präglats av coronapandemin, där regeringens strategi med omfattande lockdowns och planer på vaccintvång lett till starka protester och splittring bland österrikarna.
Många kandidater
I tid av kris är presidenten i Österrike väldigt viktig, betonar Kathrin Stainer-Hämmerle. Den lugne och lite långsamme Van der Bellen har varit betydelsefull under de stormiga åren, säger hon. Stainer-Hämmerle nämner som exempel hur han agerade efter avslöjandet av Ibizaskandalen:
– Hela världen sade att det som händer i Österrike, det är verkligen fruktansvärt och löjeväckande. I det läget gick han ut i det offentliga och sade "Det där är inte Österrike". Det var inte bara ett budskap till omvärlden, utan även ett viktigt budskap till landets befolkning.
När österrikarna på söndag går till valurnorna har de fler presidentkandidater än någonsin tidigare att välja på, totalt sju stycken. Bland dem som aspirerar på presidentposten finns en vaccinmotståndare, en punkrockare, en bloggare och företagare. Ingen av dem har dock någon egentlig chans att klå Van der Bellen.
Om en kandidat får majoritet i första valomgången är resultatet klart. Lyckas ingen med det går sker en ny omröstning mellan de två kandidater som fått flest röster. Men för Van der Bellens del ser det ut att bli en promenadseger, då han ligger över 50 procent i de flesta mätningar.
Lugnare år?
Även historien talar till hans fördel – i de fall presidenter i Österrike ställt upp för omval har de alltid lyckats, berättar Stainer-Hämmerle. Det är också en anledning till att inga partier i parlamentet utöver FPÖ nominerat någon egen kandidat.
– Sannolikheten är väldigt hög att han vinner redan i den första omgången, om inget oväntat händer precis i slutskedet, säger Kathrin Stainer-Hämmerle.
Förhoppningsvis blir de kommande sex åren lugnare för Van der Bellen och Österrike, säger hon:
– Österrike ska skatta sig väldigt lyckligt om han kan ägna sig åt den representativa delen av sitt ämbete och slipper stå i fronten för den dagliga politiken.
