Det misstänkta gasledningssabotaget har skett närmare 80 meter under havsytan. En statlig aktör lär åtminstone ha möjliggjort det, enligt Fägersten, som är chef och seniorforskare med säkerhetspolitisk expertis vid Utrikespolitiska institutets Europaprogram.

– Då är det viktigt att påminna om att det intresse som en aktör har för att det ska ske måste förhållas till risken det innebär att vara delaktig, säger han.

– Mer konkret: Det finns flera länder som har intresse av att koppla Europa från rysk gas, bland dem Natoländer, men de skulle ha avsevärt mer att förlora på någon form av delaktighet än de skulle ha fördelar. Jag ser det som helt osannolikt att de skulle ligga bakom detta.

Offrar stor fördel?

Då framträder Ryssland som ett troligare alternativ. Landets relation med länder i väst har redan nått en fryspunkt till följd av den fullskaliga invasionen av Ukraina. Dess ledning har visat sig vara beredd att ta stora risker och "förhåller sig frikostigt till sanningen", som Björn Fägersten uttrycker det.

– Om man antar att Ryssland är ansvarigt så ska man vara medveten om att de i så fall offrar många av de fördelar som en fungerande infrastruktur, gasledningen, också har, säger han.

Många länder har sedan tidigare gjort sig i hög grad beroende av att Ryssland låter gaskranen stå på. Sedan krigsutbrottet har det skruvats i bägge ändar av ledningarna. Det har tolkats som ett slags utpressning från rysk sida.

– Om det är så att den ryska staten ligger bakom ett sabotage så har man ansett det vara så pass viktigt att man är beredd att avstå från alla de fördelarna, säger Fägersten.

– Det kan handla om att skapa uppmärksamhet, att man vill att alla ska följa bollen och inte titta på andra delar av spelplanen. Det kan vara för att påverka gaspriset. Det kan vara del av en större ambition att avskärma sig från den europeiska marknaden.

UI-forskaren tillägger att det inte nödvändigtvis är del av en genomtänkt strategi utan också skulle kunna bottna i något slags rivalitet i statsaktörens maktskikt.

Kan gallras något

Kreml i Moskva har kategoriskt förnekat all inblandning.

När det blir möjligt att undersöka sabotaget närmare så kan man kanske också utesluta vissa scenarier, enligt Hans Liwång, docent i försvarssystem på Försvarshögskolan och som också forskar i marina system på Kungliga tekniska högskolan.

– Vilken utrustning har olika organisationer? Vilken tillgång har de till att jobba under vatten? Har de tillgång till fjärrstyrda undervattenfarkoster eller så här stora mängder sprängämne?

– Genom att titta på de spår som finns så kommer man kunna komma närmare hur man har gått tillväga. Därmed finns det en lite mindre grupp av möjliga skyldiga, säger han.

Men man kommer troligtvis inte kunna peka ut ett enskilt land som tänkbar aktör bara genom att titta på spåren på botten, enligt Liwång.

– Det är rimligt att tänka sig att försvarsmakter i Europa och runt Östersjön alla har kapacitet att göra det här.

Tidiga varningar

Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA varnade Tyskland för möjliga attacker mot Nord Stream-ledningarna för flera veckor sedan, enligt vad tyska medier erfar.

I Norge har det varnats om ett ryskt hot mot olje- och gasinfrastrukturen sedan i våras. Ett par dagar före sabotaget i Östersjön larmades det om drönare vid en rad norska plattformar i Nordsjön.

Björn Fägersten vid UI kommer inte på några fler tänkbart huvudmisstänkta för ledningssabotaget på rak arm. Hur gör andra stater om det skulle visa sig vara Ryssland?

– Jag vet inte om det är sannolikt här, men historiskt är det inte ovanligt att stater vet mer än vad de av olika anledningar väljer att gå ut med, säger han.