Vänner och familj hade redan uppmanat henne fly landet. Men Valerie Fokina visste inte om det var tryggt nog att lämna lägenheten i Kiev.
– Det var det värsta. Kunde jag åka tåg, eller skulle de bomba järnvägen? Om jag åker bil, kommer det att vara stridsvagnar på vägarna?
Hon försökte med buss ta sig till en vän som bor strax utanför huvudstaden när flyglarmet uppmanade alla att ta skydd. Tunnelbanorna förvandlades snabbt till skyddsrum för hundratals personer.
Människor knuffade varandra för att ta sig fram och bilar krockade i kaoset som rådde, berättar hon.
Till slut hamnade Valerie Fokina på samma rutt som tusentals andra ukrainare. Först tåg till Lviv, i landets västra delar, sedan betalade hon en man som lovade att köra henne till gränsen vid polska Medyka. Men de sista tre milen fick hon gå till fots.
– Det kändes som om han lurade mig, säger hon.
Föräldrarna bor utomlands. Valerie Fokinas familj blev flyktingar en första gång 2014, när kriget tvingade dem att lämna hemmet i Donetsk, östra Ukraina. Då flydde de till Kharkiv. Medan hon berättar sin historia kommer pushnotiser om hur staden attackeras av raketer.
– Det finns ingenstans att fly den här gången. Det är mycket värre nu. Att attackera huvudstaden, det är en helt annan nivå. De försöker ta hela landet, säger hon.
Nu har Valerie Fokina sikte på Nederländerna, där hennes mamma bor.
– Jag är 25 år, men det enda jag vill är att träffa henne.
