Som så många andra som befinner sig vid gränsövergången i polska Medyka vaknade Christina av explosionerna i Kiev, morgonen då kriget bröt ut.

Hon packade väskorna, tog med sig kaninen Martin, och reste västerut tillsammans med sin pojkvän. Pojkvännen är tysk och kunde därför lämna landet, till skillnad från de ukrainska männen som måste stanna. Christina, däremot, är inte tysk. Hon är inte ukrainare heller, berättar hon och sänker rösten.

– Jag kommer från … det där landet.

Kommer inte återvända

Landet vars invasion tvingat en halv miljoner människor på flykt på bara några dagar.

– Det är Kiev jag valt att bo i. Jag gillar Ukraina, alla är så snälla och jag kan ändå prata ryska där, säger hon.

– Men nu har det här hänt. Jag vet inte hur folk kommer reagera om jag säger att jag kommer från "det där landet", säger Christina, som inte vill ha med sitt efternamn i artikeln.

När hon först nåddes av nyheten att Ryssland invaderat Ukraina trodde hon det var fejk. Eller åtminstone överdrivet, och att det snart skulle lugna ned sig igen.

– Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag vill hjälpa Ukraina, mitt hjärta går sönder av att inte kunna göra något.

Det karga gränsområdet är fyllt av flyktingar, anhöriga som i kylan väntar på att just deras familjer ska dyka upp bakom avspärrningarna och volontärer som förser dem med mat, vatten och information om hur de ska ta sig vidare.

Christina tror inte att hon någonsin kommer att återvända till Ryssland.

Måste fly – igen

Det tror inte heller Jelena Damidas, som står en bit bort med sina två barn.

Hon är född i ryska Rostov, men flyttade för länge sedan till östra Ukraina. Men 2014 kom kriget dit och familjen Damidas flydde till Kiev. När familjen vaknade till ljudet av explosioner i torsdags visste Jelena Damidas direkt att de var tvungna att lämna sina hem för andra gången.

– Vissa trodde inte att kriget skulle komma till Kiev. Men vi förstår hur Ryssland fungerar, vi har redan varit med om det här.

Fem långa dagars resa i täta bilköer tog dem till Polen. Här bor Jelena Damidas syster, som de kommer att kunna bo hos ett tag. Med sig har de bara några få klädesplagg och hunden Bubba.

Maken är som nästan alla andra ukrainska män kvar hemma. Kanske måste han kriga, ingenting är säkert i det här livet, säger hon. Jelena är så klart orolig, ögonen tåras när han kommer på tal. Men hon samlar sig snabbt.

– Vi går vidare. Alltid gå vidare.

Det har hon lärt sig från den första flykten 2014. För henne är det svårt att förstå att det ens finns människor som lever i stabilitet, berättar hon.

– Vi hade precis fått ordning på livet igen. Alltid detta Ryssland. Jag vill aldrig mer höra något från det där landet.