TT: Vad händer nu sedan den indiska månsonden landat vid månens sydpol?
– Den kommer bara att klara sig ungefär 14 dagar, eftersom den inte klarar av kylan och mörkret. Den har med sig en liten bil med instrument. Rymdbilen väger bara 26 kilo och kan inte köra mer än 500 meter, men den ska undersöka om det finns vattenis på månen och även dra vissa slutsatser om månens atmosfär, om det funnits någon.
TT: Hur viktigt är det för Indien att nu vara först vid sydpolen?
– Det kan vara kul att vara först med det. Det är något som man inte har gjort tidigare. I den här branschen finns det trender. Rätt vad det är blir något möjligt att göra och intressant.
TT: Varför vill man landa just vid månens sydpol?
– Det är intressant eftersom man hoppas kunna upprätta en bas där. Det finns en djup krater och i kraterns botten är det jämt skugga. Det lär finnas is av vatten där. Om man ska ha någon form av bosättning på månen så behöver man vatten. Det är därför det är så stort intresse för det området.
"En skönhetstävling"
TT: Vad vill man undersöka när det gäller fruset vatten?
– Det var inte förrän för 30 år sedan som man började känna sig säker på att det fanns vatten på månen. Genom fjärrmetoder har man kunnat konstatera att det finns. Men i vilken form finns det? Hur ser det ut? Det är en sak att undersöka det med optiska instrument från omloppsbanan och dra slutsatser och en annan sak att komma i närheten. Det här är en början på den ansträngningen.
TT: Varför vill man på sikt upprätta en bosättning på månen?
– Det är ett tekniskt, samhällsvetenskapligt experiment kan man säga. Att lära sig att bygga en bosättning på en annan himlakropp är en sådan där fascinerande tanke som har figurerat i science fiction i evigheter. Det är fantasieggande.
TT: Ryssland försökte nå sydpolen och kraschlandade för bara några dagar sedan. Nu har Indien lyckats landa där. Kan man kalla det här för en ny rymdkapplöpning?
– Det är ingen kapplöpning som det var på 60-talet, då det gällde att i världsopinionens ögon visa vilket samhällssystem som var det överlägsna. Det här är mer en skönhetstävling. Länderna som har gett sig in i det här har ambitioner att vara framstående inom vetenskap och teknik. Det är ett sätt att visa upp landets förmåga.
"Tydligt och dramatiskt"
TT: Att Rysslands månsond Luna 25 hamnade ur kurs och kraschlandade. Hur stort nederlag var det för Ryssland?
– Efter Sovjetunionens fall hamnade den ryska rymdbranschen i bakvattnet, med ont om pengar och dåligt politiskt stöd. Yngre personer sökte sig inte dit, det var dåligt betalt också. De ryska rymdföretagen led en stor förlust av teknisk förmåga när den äldre generationen gick i pension. Luna 25 var ett försök att göra comeback och var tänkt som en prestigegrej.
TT: Men vad är egentligen tjusningen med månen – varför vill så många länder och företag dit just nu?
– Det är ett spännande rymdprojekt som ger mycket uppmärksamhet och som är gripbart även för lite mindre länder och organisationer som inte behöver en hel stats uppbackning.
– Att landa på en annan himlakropp är tydligt och dramatiskt. Det är precis vad som behövs för att entusiasmera människor att ge sig in i forskning och teknik.
TT: Ingen har satt sin fot på månen sedan 1972. När kan det bli verklighet igen?
– Det finns egentligen bara två länder som har möjlighet att åstadkomma det: USA och Kina. Amerikanarna förlitar sig tydligt på Elon Musks stora Starship som utvecklas i Texas och som gjorde en misslyckad start i våras. Den officiella tidsplanen är 2025, men det är en optimistisk tidsplan.
– I Kina finns en raket som kallas "Långa marschen 9" och som troligtvis kommer att skickas upp från en ny raketbas på den stora ön Hainan söder om Kina. Kineserna har en egen tidsplan och tävlar inte. Men jag skulle gissa att det ligger närmare 2030 än 2025.