Han var bara 16 år när han började lägga märke till miljöproblemen som omringade honom i Kaliningrad i dåvarande Sovjetunionen. Luften var dålig och vattnet med – men det var ingen som gjorde något åt saken. Året var 1989 och Vladimir Slivjak tog saken i egna händer och bildade tillsammans med några andra Ecodefense.
– Det var något nytt i landet på den tiden, säger han till TT.
– Problemen var så många men det var få människor som ville ta itu med dem då. Regeringen gjorde det definitivt inte.
Prisad kamp
Med tiden har Slivjak blivit en av de ledande rösterna inom den ryska miljörörelsen. Nyligen tilldelades han Right Livelihood-priset “för sin kamp för att skydda miljön och sitt arbete med att väcka motstånd mot kol- och kärnkraftsindustrin i Ryssland".
Enligt priskommittén visar Slivjak och Ecodefense att det går att utmana mäktiga regeringar för att skydda miljön. Exemplen är flera. Organisationen har genom sina många gräsrotskampanjer riktat uppmärksamhet mot – och ibland stoppat – projekt som handlar om utvinning av fossila bränslen, användandet av kärnkraft och kol samt import av utländskt radioaktivt avfall.
Det är ingen liten bedrift i ett land där styret har klart auktoritära drag och det ekonomiska beroendet av exporten av fossila bränslen omfattande. Och långt från alla välkomnar miljöorganisationens framgångsrika aktivism, enligt Slivjak.
– Regeringen tycker inte om att någon kritiserar dess beslut, säger han.
– Vi motsätter oss att de vill tjäna pengar på att extrahera olja, gas och kol och sälja till andra länder. Eller att de säljer kärnkraftverk. Det är dåligt för klimatet så vi vill få dem att ändra sin politik.
"Utländsk agent"
Sedan sju år tillbaka är Ecodefense brännmärkt som "utländsk agent" av ryska myndigheter. Det är en beteckning som används på utlandsfinansierade organisationer som anses ägna sig åt någon form av oönskad politisk verksamhet. Den av omvärlden kritiserade agentlagen innebär omfattande restriktioner för de organisationer som omfattas av den och har slagit hårt mot civilsamhället.
Ecodefense kopplar ihop agentstämpeln med dess protester mot bygget av ett kärnkraftverk i Kaliningrad. Genom att övertyga potentiella investerare att inte finansiera anläggningen lyckades organisationen stoppa bygget – något som gruppen menar gjorde den till föremål för officiell ilska på högsta nivå.
– Att bli klassad som utländsk agent får negativa konsekvenser. Regeringen hatar oss eftersom vi har varit ganska framgångsrika. Jag tror att de vill se oss stänga ner.
Farliga tider
Ecodefense vägrar dock att lyda under agentlagens bestämmelser. Det har resulterat i ett flertal rättsprocesser, stora böter och att en av medgrundarna sökt politisk asyl i Tyskland. Slivjak har gripits flera gånger i samband med protester men låter sig inte stoppas.
– Det är farliga tider att vara aktivist i Ryssland. Det är ett stort risktagande och det är klart att jag är rädd ibland, säger han.
– Men det är ännu viktigare att jobba för klimatet. Vi har inget val, vi bara måste göra det. Vi leds av progressiva idéer och låter inte rädsla hålla oss tillbaka.
Men hur navigerar man då i ett Ryssland där yttrandefriheten krymper och snaran dras åt kring oliktänkande? Ecodefense har inga unika lösningar, enligt Slivjak som menar att de försöker skydda sig så gott det går – precis som alla andra i Ryssland i dag.
– Vi har bra juridiska kontakter om vi dras inför rätta och försöker hitta vägar att undvika pressen. Vi är glada att vi fortfarande kan arbeta. Vem vet vad som händer i morgon.
"För långsamt"
Efter årtionden av aktivism har Slivjak börjat se tecken på förändring på högsta nivå. President Vladimir Putin har manat till diversifiering av ekonomin i koltunga regioner och en minskad andel kol när energisystemet ställs om inför framtiden.
– Det är uppenbart att regeringen måste ta fram en plan för hur man ska ersätta kol och hantera förändringarna i andra länders klimatpolitik. De måste förstå att om kanske bara tio år kommer ingen att köpa kol från Ryssland längre, säger Slivjak.
– Det kommer att påverka den ryska ekonomin men det är som att regeringen inte riktigt vill inse det. Visst, saker förändras men det går fortfarande alldeles för långsamt.