Den delmobilisering som Rysslands president Vladimir Putin i förra veckan beordrade ses som ett extra hårt slag i perifera delar av det stora landet, som redan har förlorat många söner i invasionen av Ukraina.

Informationen som kommer är sporadisk och svårbedömd, men demonstrationer och oroligheter rapporteras från många landsändar, och tusentals personer ska ha gripits.

– Det är något kvalitativt nytt när vanliga ryssar attackerar militärkommissariaten, säger Oscar Jonsson, doktor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.

I minoritet

De kanske intensivaste protesterna verkar ske i områden som Dagestan, där troheten till makten i Moskva och S:t Petersburg länge varit låg.

– En grundfara är att i 20 av Rysslands 83 regioner är etniska ryssar i minoritet, i vissa av dem finns de knappt överhuvudtaget, säger Jonsson till TT.

Centralmaktens rädsla för att förlora kontrollen där går tillbaka till Sovjetunionens fall, och visade sig i de blodiga Tjetjenien-krigen på 90- och 00-talen.

– Det är i dessa regioner man är rädd för ett Jugoslavien-scenario. Det gäller platser som Tatarstan, men i synnerhet Kaukasus.

Inte regimhotande

Men protesterna syns över hela Ryssland. Så ett läge som i Jugoslavien, ett land som föll i bitar under 90-talet, är i förlängningen tänkbart. Vi är dock inte där ännu.

– Det är ett jätteproblem för regimen, men än så länge har jag inte sett något som är regimhotande, säger Jonsson.

Kristian Gerner betonar att Putin har förlorat kontrollen över krigsutvecklingen, och det gäller även nyhetsspridningen om protesterna.

– Putin för ett geopolitiskt krig på 1800-talsmanér och har inte fattat att vi lever i den uppkopplade världen.

Stora oredor

Videor med demonstrationer och gripanden kan därmed få en snöbollseffekt.

– Om tillräckligt många människor samtidigt får klart för sig: "Vi kan inte stödja den här regimen. Först trodde vi att det bara var vi, men nu förstår vi att det är så här i hela riket", säger Gerner, som är professor emeritus i historia och Rysslandskännare vid Lunds universitet.

Som historiker ser han till och med likheter med tidigare "stora oredor", en klassisk rysk term som i första hand syftar på en kaotisk period i 1600-talets början då ryska staten i perioder var i upplösning.

I början av 1900-talet var det dags igen. Rysslands mobilisering 1914 till en blodig konflikt – första världskriget – följdes av växande folkligt missnöje. Revolutionsåret 1917 avgick tsar Nikolaj II.

– Det som gjorde att man avsatte tsaren, det var att första världskriget gick så illa, säger Gerner.

Svårt att hantera

Gerner påpekar att en historisk jämförelse med sådana tidigare situationer aldrig blir exakt – men att det kan vara så att vi redan är närmare slutet än början på ett motsvarande skeende.

– Det är ett allvarligt läge det här, för regimen.

– Det är ingen revolution, men ett sådant missnöje som är svårt att hantera – om man ökar repressionen men ändå inte får några soldater, vad ska man göra då?

Även Gerner påpekar att glappet mellan Putins styre och folket är extra stort för etniska minoriteter.

– Dessa människor har en svagt utvecklad känsla för varför de ska stupa i Ukraina för den storryska nationalismen.

Ingen sammanhållen kraft

Under 1600-talets stora oreda avlöste en rad tsarer varandra på bara några korta kaotiska år. Och första världskrigets oreda innebar två revolutioner samma år, februarirevolutionen på våren och oktoberrevolutionen bara ett halvår senare.

Hur det ska sluta denna gång är lika osäkert som då.

– Det finns ingen sammanhållen politisk kraft som kan kanalisera det här och utmana Putin, säger Kristian Gerner.

– Det som krävs är att kretsen nära Putin splittras, och att en del av den säger att nu måste vi tänka om.