Hur skadligt är det för människors hälsa att dricka ett vatten som är förgiftat med högfluorerade kemikalier (PFAS)? Det är huvudfrågan i Blekinge tingsrätt där 165 privatpersoner i Kallinge och Ronneby har stämt det kommunala vattenbolaget för att ha pumpat ut förorenat dricksvatten.

Utsläppskällan är en närliggande brandövningsplats på flygflottiljen F17, där man under åtminstone åren 1985–2003 har använt släckskum innehållande PFAS-ämnen.

– Vi har en liknande situation i USA just nu. USA:s försvarsmakt har hittat över 100 platser i landet där man använt liknande brandskum på militärbaser. Staten och militären säger dock att de inte kan bli stämda – de hävdar att de har immunitet eftersom det är staten det rör sig om, säger den amerikanske miljöadvokaten Robert Bilott till TT.

"Du kan inte smaka på dem"

PFAS är ett samlingsnamn för ungefär 4 700 olika industriframställda ämnen med liknande struktur och delvis gemensamma egenskaper. Kemikalier som i över 20 år har spelat en central roll i miljöjuristen Robert Bilotts liv.

– Det här är kemikalier du inte kan känna lukten av. Du kan inte smaka på dem. Du kan inte se dem. Du kan inte ens uttala namnet på dem – så det är svårt för människor att greppa detta. Speciellt när du börjar fundera på omfattningen. I princip hela jordens befolkning är exponerad för PFAS och alla människor har det mer eller mindre i blodet, säger Bilott, som 2017 fick svenska Right Livelihood-priset för sin kamp mot miljögifterna.

I slutet av 1990-talet påbörjade han den första rättstvisten mot Dupont, som under årtionden släppt ut förgiftat vatten i Ohiofloden och dumpat kemiavfall på marker i området kring företagets fabrik i Parkersburg, West Virginia.

Kemikalien det handlar om går under namnet PFOA. Ämnet började produceras av det amerikanska kemiföretaget 3M – i Sverige kanske mest känt för sina post it-lappar – kort efter andra världskriget och blev snart en avgörande komponent för Dupont i tillverkningen av teflon.

Tidigt förstod dock de båda företagen riskerna med kemikalien. På 1960-talet fanns det vetskap om att ämnet var giftigt. I mitten av 1970-talet visste 3M och Dupont att allmänheten var exponerad och att PFOA fanns i människors blod. I slutet av 1980-talet visade egna djurexperiment att ämnet var cancerogent och att den slutsatsen möjligtvis även var gällande för människor.

– Allt detta kunde jag läsa mig till i interna dokument från Dupont. Trots det varnades inte myndigheterna. Man fortsatte att pumpa ut kemikalien i miljön och hela historien blev mörklagd, säger Bilott.

Nationell grupptalan

En omfattande studie på runt 70 000 människor i området har visat att en långvarig exponering för PFOA leder till ökad risk för havandeskapsförgiftning, testikelcancer, sköldkörtelsjukdomar, njurcancer och inflammatorisk tarmsjukdom samt förhöjda kolesterolhalter. 2017 dömdes Dupont att betala motsvarande sex miljarder kronor till 3 500 personer i delstaterna Ohio och West Virginia.

– Det tog oss runt 20 år att få ut historien om PFOA – ett enda ämne. Men redan innan vi fick bekräftat vilka hälsorisker det ämnet innebar hade tillverkarna börjat gå över till en nära släkting till PFOA, men som ändå är en del av den här PFAS-familjen, säger Bilott.

Detta har gjort att Bilott valt en annan väg med sitt nya rättsfall. Nu stämmer han en rad kemiföretag – däribland 3M och Dupont – för deras olika produktioner av PFAS-ämnen.

– Och vi vill gå fram med en nationell grupptalan. Det vill säga att det gäller alla invånare i USA som har den här breda PFAS-familjen av kemikalier i sitt blod.

För framgångsrika förorenare

Kemiföretagen har naturligtvis motsatt sig detta.

– Företagen säger att detta är alldeles för stort och eftersom vi har kontaminerat alla amerikaner kan ni inte inkludera alla i en grupptalan och inte för alla PFAS-ämnen. Så det som företagen egentligen säger är: Eftersom vi var så framgångsrika med våra föroreningar kan vi inte hållas ansvariga för det, säger Robert Bilott.

Något skadestånd är man dock inte ute efter. Det man vill få till stånd är att kemiföretagen betalar för oberoende studier kring vilka hälsorisker som är kopplade till PFAS och hur människors hälsa ska övervakas i framtiden.

– Om de ska pumpa ut detta i miljön och använda oss som försökskaniner är det ju ett minimikrav att företagen betalar för denna forskning. För nu använder de samma argument som tidigare – att det inte finns tillräckligt med forskning för specifika ämnen.

Det är nu nästan på dagen 20 år sedan Robert Bilott skickade sitt första brev till den amerikanska miljömyndigheten (EPA) och bad dem titta på PFOA och sätta upp riktlinjer för hur höga halter av ämnet det får finnas i dricksvattnet.

– Nu är det 2021 och vi har fortfarande inte någon statlig dricksvattenstandard, säger Bilott.

"Folk dör"

Samtidigt är han "försiktigt optimistisk".

– Lokala vattenbolag har lämnat in stämningar mot kemiföretagen och på delstatsnivå har det satts upp en del regleringar kring hur mycket PFAS det får finnas i dricksvatten. Även delstater lägger nu fram stämningar. Exempelvis delstaten Minnesota fick till en förlikning med 3M för två år sedan för cirka 850 miljoner dollar.

Men alla stora skadestånd till trots, det är lätt att glömma bort att det är "verkliga människor i verkliga samhällen som drabbas", säger Bilott.

– Medan rättstvister nästan pågår för evigt blir fler människor sjuka och folk dör, säger Robert Bilott.

Inom EU är PFOS och PFOA numera förbjudna och förra året kom den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) med nya hälsobaserade gränsvärden för PFAS-familjen. Livsmedelsverket har ännu inte justerat de så kallade åtgärdsgränserna för PFAS i dricksvattnet i Sverige, men om de skärps i linje med EFSA:s nya värden skulle runt två miljoner människor i Sverige bo i områden där dricksvattnet inte lever upp till dessa riktlinjer, enligt en rapport från Naturskyddsföreningen.

"En kemikalie i taget"

– Snart är man ju nere på en nivå där bara förekomsten av PFAS i dricksvattnet ses som bekymrande. I Europa verkar det finnas en större välvilja till riktvärden för PFAS-ämnen som en familj av kemikalier till skillnad mot hur vi gör här i USA. Här regleras en kemikalie i taget, säger Robert Bilott.

TT: Vad tror du hade hänt om företag som 3M och Dupont slagit larm om hälsoriskerna redan på 1970-talet?

– Kanske hade den nu världsomfattande exponeringen för PFAS kunnat undvikas.