– Många som kämpade för vår frihet fick aldrig chansen att vara med och rösta den 27 april 1994, men jag fick vara det. Jag har också fått möjlighet att förbereda mig för himlen.
Orden är Desmond Tutus, Nobelpristagaren och den förre ärkebiskopen i den anglikanska kyrkan i Sydafrika. Han uttalade dem i en intervju i sydafrikanska radion i slutet av 1990-talet. Frågorna handlade om hans sjukdom. Den nyss pensionerade ärkebiskopen hade då fått diagnosen prostatacancer och prognosen var dålig. Men Tutu var lugn och trosviss.
– Gud har en plan för var och en av oss och jag har haft ett underbart liv.
Så funderade han kring alla de vänliga hälsningar han dagligen fick från människor som han "aldrig kunnat drömma om skulle bry sig":
– Under den gamla tiden skulle dessa människor ha frågat varför inte någon gjorde slut på mig, skrattade han förundrat.
Lyckligtvis blev det flera år till i livet för den man som kommer att gå till historien som en av vår tids stora humanister och mänskliga brobyggare.
För Desmond Tutu var, vid sidan av Nelson Mandela, Sydafrikas mest populäre, respekterade och älskade person.
Därför var det helt följdriktigt att president Nelson Mandela utsåg just Desmond Tutu att leda den sannings- och försoningskommission som verkade i Sydafrika efter landets första demokratiska val i april 1994.
Ingen annan än Desmond Tutu hade klarat den svåra balansgång som det innebar att låta apartheidregimens förövare möta sina offer öga mot öga. Och ingen annan än Desmond Tutu hade kunnat få människor att försonas efter de grymma vittnesmålen.
Det var Tutu som myntade uttrycket "regnbågsnation" vilket blivit ett populärt ord för att beskriva landet, eller snarare en vision eller mål för vad landet skulle kunna bli.
Från början var det inte meningen att han skulle bli en kyrkans man, utan han gick i sin faders fotspår och utbildade sig till lärare. Men efter tre år i yrket fortsatte han sina studier, nu med teologisk inriktning.
Som präst blev han snart en stark röst mot den dåvarande orättfärdiga regimen i Sydafrika. Men det var först i samband med att han tilldelades Alfred Nobels fredspris 1984 som omvärlden på allvar fick upp ögonen för den kortväxte mannen med det stora hjärtat.
Tutu var en stark försvarare av homosexuella rättigheter och han svor på att aldrig prisa en homofobisk gud.
– Jag skulle vägra att hamna i en homofobisk himmel, sade han.
Hans predikningar blev legendariska; lika ofta fyllda med skratt, sång och applåder som med det allvar och den tröst som var av nöden i det extremt våldsamma Sydafrika under 1980-talet.
Många minns säkert också hans glada jubeldans framför tv-kamerorna sedan han 1994, som 62-åring, för första gången i sitt liv tilläts delta i ett nationellt politiskt val.
Vreden fanns där också. När förre apartheidpresidenten PW Botha vägrade infinna sig hos sanningskommissionen, avfärdade förhören som en "cirkus" och kallade dess ordförande för "clown", blev Tutu både sårad och arg.
– Man kan kalla mig mycket men någon clown är jag inte, röt han upprört.
Men bakom hans ibland bullriga sätt doldes en djupt troende person som ofta avbröt samtal, även intervjuer, för att en kort stund försjunka i bön. Mötena avslutades sedan alltid med att Tutu önskade "God bless you".
Desmond Tutu blev 90 år gammal.
